»Vi är så glada, Charlotte, mitt hjärtebarn», sade prosten, »därför att du kommer till ett präktigt hem och får en god man, men du förstår, du förstår... Vi kommer att sakna dig, vi kommer att sakna dig obeskrivligt.»
Han höll på att komma i gråt, men prostinnan räddade situationen genom att berätta för Schagerström vad hennes gubbe en gång hade anförtrott henne att han skulle göra, ifall han vore femtio år yngre och ungkarl. Allihop måste skratta, och de sorgliga tankarna blevo lagda åt sidan.
Då landån körde fram och Charlotte närmade sig prostinnan för att säga farväl, drog gumman henne med sig in i nästa rum och viskade till henne:
»Håll ett öga på din man, min vän, denna dag! Det är något, som han går och spekulerar på. Se upp med honom!»
Charlotte lovade att göra sitt bästa.
»Han ser för resten riktigt bra ut i dag. Har du märkt det? Det passar honom att vara så där fin.»
Charlotte överraskade henne genom att svara:
»Jag har aldrig tyckt, att han har sett illa ut. Det finns något kraftigt hos honom. Han är lik Napoleon.»
»Vad du säger!» sade prostinnan. »Det har jag aldrig kommit att tänka på. Men det är bra, att du tycker det.»
Då Charlotte kom ut på förstubron, färdig till
