avresa, såg Schagerström, att hon hade satt på sig samma hatt och mantilj, som hon hade burit i kyrkan för jämnt fyra söndagar sedan och som han då hade funnit simpla och missklädande.
Nu fann han dem helt förtjusande, och trots allt kände han plötsligt en stormande glädje över att denna unga varelse nu var hans och skulle följa honom till hans hem. Mittunder det att Charlotte höll på med ett avskedstagande, som inte ville ta någon ända, närmade han sig henne, grep om henne med sina starka armar och satte upp henne i vagnen.
»Så där ja, så där ja, så skall det vara, så skall det vara!» ropade prostfolket efter honom, medan vagnen svängde runtom den blomstersmyckade gårdsplanen och ut genom grinden.
II.
Det är nästan onödigt att säga, att den unge brukspatronen genast ångrade sig. Det var orätt av honom att skrämma upp Charlotte. Om han bar sig åt på det sättet, kunde hon tro, att han betraktade den här tillställningen som något annat än ett skenäktenskap, att han skulle komma med en riktig makes anspråk på henne.
Charlotte såg verkligen litet ängslig ut. Han märkte hur hon flyttade sig inåt vagnshörnet så långt ifrån honom, som det var möjligt. Men det varade inte länge. Innan de hade hunnit till
