annat än en lögn. ’Ty’, sade jag, ’om en rå sjörövare som Gathenhielm skulle ha ägt sådan kraft att försvara sig även efter döden, hur kan man då förklara, att min far, som var en likadan dunderhuggare som Gathenhielm, men därtill en god och ärlig människa, kunde låta en tjuv tränga ner i hans grav och frånröva honom det käraste han ägde, utan att han då hade makt att detta hindra eller sedermera har kunnat den skyldige på minsta vis molestera?’»
Prosten reste sig vid dessa ord med ovanlig livlighet. »Det är alldeles min tanke», sade han.
»Ja, men hör nu vad som skedde!» fortfor ryttmästarn. »Knappt hade jag talat ut, förrän jag bakom min stol hörde ett högt stönande. Och detta stönande var så likt den trötta suck, som min salig far brukade upphäva, då han plågades av ålderdomens krämpor, att jag tyckte mig ha honom bakom mig och rusade upp. Då såg jag väl ingenting, men så viss var jag om att jag hade hört honom, att jag inte mera ville sätta mig till bords, utan har suttit här i min ensamhet och begrundat saken ända till nu. Och jag har mycket önskat att få höra min vördade brors tankar om denna fråga. Var det min far jag hörde uppgiva en klagosuck över den försvunna skatten? Om jag kunde tro, att han alltjämt därefter kände längtan, då ville jag väl hellre gå ur gård i gård och rannsaka, än att han ännu ett ögonblick skulle känna den grymma sorg, varom det där stönandet bar vittne.»
