Charlotte flyttade sig något närmare, därpå kände han hennes varma andedräkt mot sin kind, så hörde han henne viska i hans öra: »Det dummaste nöt, som går på Guds gröna jord.»
»Vad för något?»
»Skall jag säga om det en gång till?»
Han lade hastigt sin arm om henne och drog henne intill sig. »Charlotte», sade han, »du måste tala. Jag får lov att veta vad jag har att rätta mig efter.»
»Nå ja», sade hon i en litet tvär ton, »det är inte mycket roligt att berätta, men du blir kanske glad att höra, att i går, ungefär så här dags, slog Karl-Artur ihjäl min kärlek.»
»Gjorde han?»
»Han dödade den. Han var väl trött på den. Jag tror nästan, att han gjorde det med vett och vilja.»
»Min älskade!» sade Schagerström. »Låt Karl-Artur vara! Tala om mig! Om än din kärlek till Karl-Artur är död, så följer ju inte därav...»
»Nej, naturligtvis inte. Ack, om du ändå inte behövde så långa förklaringar!»
»Du vet bäst hur dum jag är.»
»Ser du», sade Charlotte långsamt och eftersinnande, »det är mycket märkvärdigt. Jag älskar dig inte, men jag trivs med dig, jag är trygg med dig. Jag kan tala med dig om allting, jag kan be dig om allting, jag kan skämta med dig. Jag känner
