det så där lugnt och behagligt, som om vi hade varit gifta i trettio år.»
»Ungefär som prosten och prostinnan», insköt Schagerström med en viss bitterhet.
»Ungefär på det sättet», fortfor Charlotte i samma eftersinnande ton. »Du är kanske inte nöjd med detta, men jag tycker, att det är ett ganska vackert resultat efter bara en dag. Jag tycker om att ha dig sittande bredvid mig i vagnen och att du följer mig med ögonen, då jag dansar. Jag tycker om att sitta till bords med dig och att bo i ditt hem. Jag är tacksam mot dig, därför att du har fört mig bort från allt det där förfärliga. Stora Sjötorp är förtjusande, men jag skulle inte vilja bo där en dag, om inte du funnes här. Jag kunde alls inte förlika mig med att du skulle fly bort ifrån mig. Men ändå... Om det, som jag kände för Karl-Artur, var kärlek, så är detta inte kärlek.»
»Det kan bli», sade Schagerström stilla, och det hördes på rösten, att han var rörd.
»Kanske att det kan det», sade Charlotte. »Och vet du vad? Jag tror inte, att jag skulle ha något emot, att du kysste mig.»
Schagerströms resvagn var ett utmärkt åkdon. Den rullade fram på vägen utan stötar och skakningar. Den unge brukspatronen kunde begagna sig av den givna tillåtelsen.
