VI.
Det var inte mindre än femton man, som följde ryttmästarn, då han klockan fyra nästa morgon drog ut på tjuvjakt. Och i bästa stridshumör voro de. De hade en rättfärdig sak och dessutom generalen att lita på. Då den döde hade bragt saken så långt, så skulle han nog föra den till en lycklig fullbordan.
Emellertid vidtog inte den riktiga vildmarken förrän en mil bortom Hedeby. I början av vandringen övergingo de en vid dalbotten, som var delvis odlad och översållad med smålador. Här och var på kullarna reste sig rätt stora byar. En av dem var Olsbyn, där Bård Bårdsson hade haft sin gård, innan generalen brände ner den för honom.
Bortom detta låg storskogen utbredd över jorden som en tjock fäll, träd vid träd utan avbrott. Men ännu var det dock inte alldeles slut på all mänsklig makt. Det fanns smala stigar inne i skogen, som ledde upp till sommarsätrar och kolbottnar.
Ryttmästarn och hans folk fingo liksom en annan hållning, ett annat utseende, då de kommo in i storskogen. De hade dragit fram här förr på
