låg på båren, var väl också hans. Han hade säkerligen velat draga till främmande land för att sälja ringen, men då han i skogens dimmor hade mött Ivar Ivarsson, hade han trott sig skåda generalens vålnad. Ja visst. Det var så, som det hade gått till. Ivar Ivarsson var klädd i en gammal soldatrock och hade hattens brätten uppsatta på det karolinska sättet. Avståndet, dimman och dåligt samvete förklarade misstaget.
Men ryttmästarns missnöje fortfor i alla fall. Han hade arbetat upp sig till vrede och blodtörst. Han hade velat krama ihjäl Ingilbert Bårdsson mellan sina starka armar. Han behövde ett avlopp för sin hämndlystnad, och han fann intet.
Emellertid förstod han själv, att han var orimlig, och han betvingade sig så mycket, att han berättade Ivarssönerna varför han och hans folk hade dragit upp i skogen denna morgon. Och han tillade, att han ville undersöka om den döde ännu hade ringen i sin ägo.
Han var så till sinnes, att han önskade, att Olsbykarlarna skulle säga nej, så att han hade fått kämpa sig till sin rätt. Men de funno hans begäran helt naturlig och drogo sig något åt sidan, medan ett par av ryttmästarns eget folk genomsökte den dödes fickor, hans skor, hans ränsel, varenda söm i hans kläder.
Ryttmästarn följde i början undersökningen med största uppmärksamhet, men en gång kom han att se bort till bönderna och tyckte sig då
