märka, att de växlade spefulla blickar med varandra, såsom vore de säkra på att han ingenting skulle finna.
Så gick det också. Man måste sluta letandet, utan att ringen hade påträffats. Men då saken utföll så, vände sig ryttmästarns misstankar helt naturligt mot bönderna. På samma sätt var det med hans folk. Vart hade ringen tagit vägen? Ingilbert hade naturligtvis haft den med sig, då han flydde. Var fanns den nu?
Det var ingen, som såg generalen nu heller, men man förnam honom. Han stod mitt i hopen och visade på de tre Olsbykarlarna. De hade den.
Det var mer än tänkbart, att de hade undersökt den dödes fickor och hade funnit ringen.
Det var också tänkbart, att berättelsen, som de nyss hade framfört, inte var sann, utan att allt hade tillgått helt annorlunda. De här karlarna, som voro från samma gård som Bårdssönerna, hade kanske vetat om, att dessa hade ringen i sin ägo. De hade kanske fått veta, att Bård var död, och då de hade mött hans son i skogen, hade de förstått, att han ämnade fly med ringen, samt överfallit och dödat honom för att kunna tillägna sig skatten.
De sågo intet annat blodvite på honom än ett krossår i pannan. Ivarssönerna hade sagt, att han hade stött huvudet mot en sten, då han hade fallit, men kunde inte det där krossåret också
