härröra från den grova knölpåken, som Paul Eliasson höll i handen?
Ryttmästarn stod och såg ner i marken. Det utkämpades en strid inom honom. Han hade aldrig hört något annat än gott om de tre männen, och det bar emot för honom att tro, att de hade mördat och stulit.
Allt hans folk hade samlat sig omkring honom. Ett par av dem stodo redan och svängde med vapnen. Det var ingen, som trodde, att man skulle komma från platsen utan strid.
Då steg Erik Ivarsson fram till ryttmästarn.
»Vi bröder och även Paul Eliasson, som är vår fosterson och snart skall bli min svärson, förstår nog vad ryttmästarn och hans folk tänker om oss. Vi menar nu, att vi inte bör skiljas åt, utan att ryttmästarn har fått undersöka också våra fickor och kläder.»
Vid detta erbjudande vek mörkret en smula från ryttmästarns själ. Han gjorde invändningar. Både Ivarssönerna och deras fosterson voro sådana män, att ingen misstanke kunde falla på dem.
Men bönderna ville ha slut på saken. De började själva vända ut och in på sina fickor och ta av sig skorna, och ryttmästarn gav då en vink åt sitt folk, att de skulle låta dem få sin vilja.
Ingen ring upptäcktes, men i en näverkont, som Ivar Ivarsson bar på ryggen, fann man en liten pung av getskinn.
»Är den här pungen er?» frågade ryttmästarn,
