ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.
Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring människan, såsom eldsflamman fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden. När nu de, som voro samlade omkring eldbrasan en vinterkväll, hade suttit en stund under tystnad och sett in i den, så började brasan tala till var och en särskilt på sitt eget språk. »Broder själ», sade eldslågan, »är du inte en låga som jag? Varför är du så dyster och tung?» — »Syster flamma», svarade människosjälen, »jag har huggit ved, och jag har skött hushåll hela dagen. Jag orkar inte annat än sitta stilla och se på dig.» — »Det vet jag visst», sade eldbrasan. »Nu är det kvällens stund. Gör nu som jag, fladdra och lys! Lek och värm!»
Och själarna lydde eldbrasan och började leka. De berättade sagor, de gissade gåtor, de gnedo fiolsträngar, de ristade in slingor och rosor i verktyg och åkreden. De lekte lekar och sjöngo visor, de löste in panter och påminde sig gamla ordstäv. Och under tiden töade iskylan ur lemmarna, knarrigheten ur sinnet. De levde upp och hade roligt. Eldbrasan och leken vid eldbrasan gåvo dem åter lusten att leva det fattiga och besvärliga livet.
Vad som framför allt hörde hemma vid
