kastet, skulle anses skyldig och för sin missgärning mista livet genom hängning, men de övriga två skulle utan vidare skada frigivas för att återgå till sitt dagliga liv.
Det var en vis dom, en rättvis dom. Alla människor här nere i Värmland voro nöjda med den. Var det inte vackert av den gamle kungen, att han inte utgav sig för att se klarare än någon annan i denna dunkla sak, utan vädjade till den Allvetande? Nu äntligen kunde man vara säker på att få se sanningen träda i dagen.
Dessutom var det något alldeles eget med denna rättegången. Den fördes inte av människa mot människa, utan det var en död, som var part i målet, en död, som begärde att få igen sin tillhörighet. I andra fall kunde man tveka att vädja till tärningarna, men inte i detta. Den döde generalen visste nog vem det var, som förhöll honom hans egendom. Det var det, som var det bästa med kungsdomen, att den gav den gamle generalen tillfälle att fria och fälla.
Man kunde nästan tro, att kung Fredrik hade velat lämna avgörandet åt generalen. Han hade kanske känt honom i den gamla krigstiden och visste, att han var en man att lita på. Det kunde hända, att just detta var meningen. Det var inte lätt att säga.
Hur som helst, så nog ville alla vara med på tinget den dagen, då gudsdomen skulle avgivas. Var och en, som inte var för gammal att gå eller
