för liten att krypa, den gav sig i väg. Maken till märkvärdig händelse hade inte ägt rum på mångfaldiga år. Man kunde inte nöja sig med att så småningom och av andra få höra hur allt hade avlupit. Nej, här måste man vara med själv.
Visst lågo gårdarna glest, och visst var det vanligt annars, att man kunde resa hela mil utan att möta en människa, men när alla i häradet kommo tillstädes på en plats, så blevo de nästan häpna över hur många de voro. De stodo tätt packade i många led utanför tingshuset. Det såg ut, som när en bisvärm hänger svart och tung framför en bikupa en sommardag. De voro lika svärmande bin också i det hänseendet, att de inte voro i sitt vanliga lynne. De voro inte tysta och högtidliga, såsom de brukade vara vid kyrkan, och inte heller muntra och godmodiga såsom på marknader, utan de voro vildsinta och retliga, de voro besatta av hat och hämndlystnad.
Kan någon undra på det? De hade fått i sig skräcken för missdådare med modersmjölken. De hade blivit vyssjade till sömns med vaggvisor om kringströvande fredlösa. De betraktade alla tjuvar och mördare som otyg, som bortbytingar, de höllo dem inte längre för människor. De hade inte alls någon tanke på att de behövde visa barmhärtighet mot sådana.
De visste, att en dylik förskräcklig varelse skulle få sin dom denna dag, och de voro glada över det. »Nu kommer gudilov en sådan där
