blodtörstig satan bort ur livet», tänkte de. »Nu kan den åtminstone inte mer få något tillfälle att skada oss.»
Gudsdomen skulle inte äga rum inne i tingssalen, utan, som väl var, skulle den försiggå ute i det fria. Svårt var det visserligen, att ett kompani soldater bildade spetsgård runtom platsen framför tingshuset, så att man inte kunde komma tillräckligt nära, och man kastade minsann många skällsord åt soldaterna, därför att de stodo i vägen. Det skulle man inte ha gjort annars, men i dag var man dristig och påflugen.
Människorna hade fått lov att ge sig av i god tid hemifrån för att få en plats nära spetsgården, så att det blev många dryga timmar, som de fingo stå där och vänta. Och inte hade de mycket att förnöja ögonen med under tiden. Rättstjänaren kom ut ur tingshuset och satte ner en stor trumma mittpå planen. Det var ändå en glädje, ty då såg man ju, att de, som sutto där inne, tänkte på att sätta saken i gång före kvällen. Rättstjänaren bar också ut en stol och ett bord samt bläckhorn och penna åt skrivaren. Sist kom han med en liten bägare, i vilken ett par tärningar skramlade. Han kastade ut dem på trumskinnet gång på gång. Han ville väl pröva, att de voro riktiga och föllo än si och än så, som tärningar skola.
Därefter skyndade han sig in igen, och det var inte att undra på, ty bara han visade sig, ropade folk elakheter och kvickheter åt honom.
