att äpplet inte faller långt från trädet, men nog såg hon god och oskyldig ut. Och nog hade hon ett kärleksfullt hjärta, då hon kunde stå kvar, där hon stod.
Hon måste ju ha hört allt, som ropades till henne, men hon varken svarade eller grät eller försökte att fly undan. Hon visste, att de olyckliga fångarna skulle bli glada att se henne. Hon var ju den enda, den enda i hela hopen, som hade ett mänskligt hjärta för dem.
Men hur som helst, så stod hon där inte alldeles förgäves. Det var en och annan av dem, som hade egna döttrar, likaså blida och oskyldiga som hon, som tänkte i sitt hjärta, att de inte skulle ha velat ha dem stående, där hon stod.
Det hördes allt en och annan röst, som försvarade henne eller som åtminstone sökte att tysta på kvickhuvuden och skrikhalsar.
Inte bara för att få ett slut på den långa väntan utan också för Marit Eriksdotters skull blev man glad, då dörrarna till tingshuset slogos upp och förrättningen tog sin början. I ett högtidligt tåg kommo först rättstjänaren, länsmannen och fångarna, som voro fria utan bojor och band, fast var och en var bevakad av två soldater. Därefter syntes klockaren, prosten, nämndemännen, skrivaren och domaren. Efter alla dessa tågade herremännen och några bönder, som hade så stort anseende, att de fingo vara med innanför spetsgården.
