tyckte om honom, därför att han var tapper och god. De kunde inte förstå, att de någonsin hade hållit honom för en ogärningsman.
Det var nära nog outhärdligt att stå så långt borta och inte veta hur tärningarna hade fallit. Domare och länsman böjde sig fram för att se, nämndemännen och de närvarande ståndspersonerna närmade sig och sågo utfallet. Alla tycktes bli förvånade, några nickade åt Ivar Ivarsson, ett par skakade hand med honom, men mängden fick intet veta. Det knorrades och knotades.
Då vinkade domaren åt länsmannen, och denne steg upp på trappsteget utanför tingshuset för att bättre synas och höras.
»Ivar Ivarsson har slagit sexor all, vilket är högsta kastet.»
Man förstod, att Ivar Ivarsson var frikänd, och man blev glad över det. Det var flera, som gåvo sig till att ropa: »Lycka till, Ivar Ivarsson!»
Men nu skedde något, som fyllde alla med häpnad. Paul Eliasson utbrast i höga glädjerop, ryckte luvan av huvudet och kastade den i luften. Det kom så oväntat, att vaktarna inte hunno hejda honom. Men man undrade över Paul Eliasson. Det var ju sant, att Ivar Ivarsson hade varit som en far för honom, men nu gällde det livet. Kunde han verkligen glädja sig över att en annan hade blivit frikänd?
Strax därpå återställdes den förra ordningen. Myndighetspersonerna gingo åt höger, fångar och
