vaktmanskap åt vänster, andra åskådare drogo sig upp mot tingshuset, så att trumman stod fri i mitten, synlig åt alla håll. Det var nu Erik Ivarsson, som skulle genomgå dödsprovet.
Fram kom en bruten och gammal man med stapplande och osäker gång. Man tyckte sig knappt känna igen honom. Kunde detta vara Erik Ivarsson, som alltid hade framträtt bred och myndig? Hans blickar voro skumma, och mången trodde, att han knappast hade fullt medvetande om vad han företog sig. Men då han hade fått bägaren med tärningarna i sin hand, gjorde han ett försök att räta ryggen och säga några ord.
»Jag tackar Gud, att min bror Ivar nu är frikänd», sade han, »ty fastän jag i denna sak är lika oskyldig som han, har han alltid varit den bättre av oss båda. Och jag ber till Vår Herre Kristus, att han låter mig göra ett dåligt kast, så att min dotter må få bli gift med den, som hon älskar, och leva lycklig med honom till sina dagars slut.»
Det var så med Erik Ivarsson som med många gamla, att deras forna kraft tycktes vara samlad i rösten. Vad han sade, hördes till alla, och det väckte stor rörelse. Det var mycket olikt Erik Ivarsson att erkänna, att någon hade varit förmer än han, och att önska sig döden för att göra en annan lycklig. Det fanns ingen i hela folkhopen, som vidare kunde tänka på honom såsom en rövare och tjuv. Man stod där med tårar i ögonen
