mötts igen och funnit, att de hörde samman i evighet.
Hon stod och såg på honom med innerlig kärlek, och det var något i deras själ, som sade människorna, att just över Paul Eliasson borde de ömka sig. Han var ett ungträd, som inte skulle få stå kvar till blomning och fruktsättning, han var en rågåker, som skulle trampas ner, innan den hade fått skänka någon något av sin rikedom.
Han lossade stilla armen från Marits liv och följde länsmannen fram till trumman. Det märktes ingen oro hos honom, då han hade fått bägaren i handen. Han höll intet tal till folket som de andra, utan han vände sig mot Marit.
»Var inte rädd!» sade han. »Gud vet, att jag är lika oskyldig som de andra.»
Därpå skakade han om tärningarna helt lekfullt och lät dem snurra runt i bägaren, tills de nådde över dess kant och föllo ner på trumskinnet.
Han stod orörlig och följde dem med blicken, men när äntligen båda lågo stilla, behövde inte allmänheten vänta på att länsmannen skulle förkunna utslaget. Paul Eliasson ropade själv med hög röst:
»Jag har slagit sexor all, Marit. Jag har slagit sexor all, jag som de andra.»
Det föll honom inte in annat, än att han därmed skulle vara frikänd, och han kunde inte hålla sig stilla i glädjen. Han hoppade högt, kastade
