hade blivit skrämd till döds. Hon såg hur Paul tillsammans med hennes far och farbror hade stått lutad över liket. De båda gamla hade bestämt, att Ingilbert skulle bäras neråt bygden, och gått för att hugga kvistar till båren. Men Paul hade dröjt ett ögonblick för att betrakta Ingilberts luva. Han hade fått ett sådant begär till den, därför att den var stickad med rött, blått och vitt garn i många mönster, och han hade helt oförmärkt bytt ut den mot sin egen. Han hade inte menat något ont med det. Han hade kanske inte ämnat behålla den annat än för en liten stund. Hans egen luva, som han lämnade Ingilbert, hade säkert varit lika god, men inte så mångfärgad och inte så konstfärdigt stickad.
Men Ingilbert hade sytt in ringen i luvan, då han vandrade hemifrån. Han hade kanske trott, att han skulle bli förföljd, och därför hade han sökt gömma den. Och sedan han fallit, hade ingen tänkt på att söka ringen i luvan, Paul Eliasson mindre än någon annan.
Det var så alltsammans hade gått till! Hon kunde ha svurit på det, men man kan aldrig vara nog säker.
Hon lade undan ringen i sin kista, och med luvan i handen gick hon till lagården för att tala med lagårdspigan.
»Kom ut i dagsljuset, Märta», ropade hon inåt det mörka fähuset, »och hjälp mig med ett mönster, som jag inte kan ta ut!»
Då lagårdspigan visade sig, räckte hon luvan till
