Det var i själva verket Marit, som hade tänkt på Märta Bårdsdotter, där hon satt ensam i skogen efter broderns och faderns död, och erbjudit henne att bli lagårdspiga på Storgården i Olsbyn. Märta glömde aldrig att visa henne sin tacksamhet för att hon hade fått komma ner bland människor.
Marit gick åter bort till trappan utanför stolpboden, tog stickningen i handen, men hade inte ro att arbeta, utan lutade huvudet mot räcket som förut och sökte tänka sig in i vad hon nu hade att göra.
Om någon i Olsbygården hade vetat hur sådana kvinnor bruka se ut, som ha lämnat livet bakom sig för att bo i kloster, skulle han ha sagt, att Marit liknade en sådan. Ansiktet var gulvitt och alldeles utan rynkor. För en främmande skulle det ha varit nästan omöjligt att säga om hon var ung eller gammal. Det var något fridsamt och stillsamt över henne, såsom över en, som hade lagt bort att önska något för egen del. Man såg henne aldrig mycket glad, men heller aldrig djupt bedrövad.
Efter det svåra slaget hade Marit nogsamt känt, att livet var slut för henne. Hon hade ärvt Storgården efter sin far, men hon förstod ju, att om hon ville behålla den, måste hon gifta sig, så att gården fick en husbonde. För att slippa ifrån detta hade hon avstått hela stället till ett av sina syskonbarn utan annan betalning, än att hon skulle
