många är väntat, att något straff skulle nå honom, men intet hade kommit.
Marit for upp ur sina djupa tankar. Hon hade hört, att små barnfötter hastigt kommo springande över gården, och då kunde hon förstå, att det gällde henne.
Det var två pojkar på en tio, elva år. Den ene var sonen i huset, Nils, den andre kände hon inte. De voro mycket riktigt komna för att be henne om en tjänst.
»Marit», sade Nils, »det här är Adrian från Hedeby. Vi har varit borta på vägen och slagit trissa, men så blev vi osams, och jag ryckte sönder luvan för Adrian.»
Marit satt och såg på Adrian. En vacker pojke med något milt och vänligt över sig. Hon tog sig för hjärtat. Hon kände alltid smärta och ängslan, då hon såg en Löwensköld.
»Vi är vänner nu igen», sade Nils, »och jag tänkte fråga dig om du vill laga luvan åt Adrian, innan han går hem.»
»Ja», sade Marit, »ja, det vill jag.»
Hon tog emot den sönderryckta luvan och reste sig för att gå in i stolpboden.
»Detta måste vara Guds tecken», mumlade hon.
»Lek ni här utanför på gården en stund!» sade hon till pojkarna. »Det skall snart vara gjort.»
Hon stängde dörren till stolpboden efter sig och satt ensam där inne, medan hon stoppade hålen i Adrian Löwenskölds toppluva.