intresse, bör icke. den formella. rätten få ställa sig hindrande för andra intressen. Ehuru, såsom nämndt, jordäganderätten sträcker sig också till luftområdet, får den icke uppfattas såsom en ovillkorlig makt att därifrån afstänga alla andra; endast såvidt jordägarens intresse genom intrång på detta område verkligen trädes för nära, är han befogad att hindra det. Att t. ex. öfver jordägarens område draga en luftledning på sådan höjd att all möjlighet af olägenhet för honom är utesluten innebär icke ett ingrepp i jordägarens rätt. Enahanda är förhållandet med området på djupet; att därifrån borttaga jord, sten eller annat dylikt är – med bortseende från den i hänsyn till den allmänna nyttan grundade rätten för en hvar att efter inmutning eller koncession tillgodogöra sig vissa mineralier och stenkol – visserligen icke utan jordägarens medgifvande någon tillåtet, men att under fastighetens mark genom värdelöst berg drages fram en tunnel på sådant djup att det icke på något sätt berör jordägarens intresse bör det icke stå i hans makt att förhindra.
De alster, naturen själf frambringar inom en fastighets område, äro, på sätt i 2 § är utsagdt, så länge de äro förbundna med fastigheten, tillbehör till denna och underkastade jordägarens äganderätt. Men icke heller i detta hänseende saknar nyss angifna synpunkt tillämpning. Fastigheten bildar icke ett rättsligt afstängdt område, inom hvilket en främmande icke får träda och hvars naturalster han icke får röra; endast när därigenom ägarens verkliga intressen förnärmas, är det otillåtet. Att utan lof taga väg öfver "tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, hvilka däraf kunna skadas" belagdt med straffpåföljd (24 kap. 11 § strafflagen), men eljest är beträdande af annans mark icke någon förment. Och i fråga om naturalster gifver strafflagen skydd endast mot olofligt tillägnande af vissa sådana (24 kap. 3 och 4 §§); bland dessa förekomma icke vildt växande blommor, örter, bär eller svamp. Utan tvifvel hvilar denna strafflagens tystnad på antagandet, att dylika naturalster icke representera något egentligt värde och att det därför bör stå en hvar öppet att göra sig dem tillgodo. I fråga om vilda blomster och örter är antagandet allt fortfarande i hufvudsak riktigt: ett förbud mot tillägnande är här endast undantagsvis berättigadt, och då icke af hänsyn till jordägarnes rätt utan till skydd mot ödeläggande af naturens egendomligare eller sällsyntare företeelser. Annorlunda förhåller det sig med de vilda bären. Lättade kommunikationer och därmed ökad möjlighet för en lönande afsättning hafva åt vissa af de vilda bären, särskildt lingonen, gifvit ett
