kunde tillfoga ägaren. Men själfva förlusten af bären berättigade ej ägaren till skadeersättning. Att jordägarens skyddande mot andras bärplockning å hans mark skulle vara af särskild vikt för innehafvare af s. k. egna hem kunde utskottet icke erkänna, då det säkerligen endast vore i undantagsfall som till dessa hörde sin stora områden att bärplockning å desamma kunde hafva något inflytande på ägarens ekonomi. Ett förbud att plocka vilda bär å annans mark skulle däremot i många fall synnerligen kännbart drabba just dessa egnahemsinnehafvare. Utskottet afstyrkte därför motionerna, hvilka ock af Riksdagen afslogos.
I främmande rätt saknas i allmänhet lagbud i ämnet, och lärer därför få antagas, att jämväl de vilda bären äro föremål för jordägarens uteslutande rätt. Undantag bilda Finland, Norge och Schweiz.
I Finland synes råda den rättsuppfattning, att plockande af vilda bär på, annans mark är en hvar tillåtet. Vid tillkomsten af Finlands nu gällande strafflag (af 1889) väcktes inom det utskott, som behandlade det för landtdagen framlagda förslaget, fråga, huruvida ej svampar, bär och laf borde upptagas bland föremålen för straffbar åverkan. Det framhölls visserligen, att den fattigare befolkningen ej borde betagas möjligheten att genom plockning och försäljning af bär från annans ägor förskaffa sig någon inkomst, men utskottet ansåg denna synpunkt så mycket hellre böra vika för äganderättens helgd som dylik försäljning i vissa delar af landet äfven af jordägaren idkades såsom en vinstgifvande näring. Det tillägg till straffbestämmelserna angående äverkan utskottet 'af sådan anledning föreslog blef emellertid icke antaget af landtdagen, där två stånd stannade mot två.
1842 års norska strafflag stadgade uttryckligen straffrihet för den, som på oinhägnadt område plockar vilda bär eller blommor; undantag gällde endast beträffande hjortron i de tre nordligaste amten. Anledningen till den sålunda bestämda straffriheten synes hafva varit, att man antog en hvar äga rätt att tillägna sig dylika naturalster. Bestämmelsen upptogs i den nya norska strafflagen (af 1902) utan saklig ändring och utsträcktes därvid att afse jämväl vildt växande svamp. Vid lagförslagets behandling höjdes dock i såväl odelstinget som lagtinget röster för tillgodoseende i högre grad af jordägareintresset. Att yrkandena i denna riktning ej ledde till någon ändring i hvad dittills gällt torde väsentligen hafva berott däraf, att man ansåg frågan böra komma till afgörande icke vid strafflagsrevisionen utan i samband med förestående reformer i den norska landborätten.
