rättspraxis följande förfarande utbildats. Sedan efter stämning syn blifvit af båda parterna begärd eller efter kärandens yrkande pröfvats nödig, utses synenämnden af parterna själfva, till hälften af hvardera, eller på parternas begäran af domaren. Därpå äger i parternas närvaro själfva synegången rum, hvarefter synemännen "träda tillhopa och sammansätta sig om hvilken rågång de vilja gilla". Domen skall enligt 8 kap. 2 § samma balk afkunnas på stället för parterna. Kunna synemännen icke på detta sätt afgöra tvisten, i ty att å båda sidor finnas lika goda eller lika tvifvelaktiga skäl, skola synernännen söka åvägabringa förlikning. Kan förlikning icke träffas, går saken till rättens afgörande. Enligt äldre grundsatser är emellertid föga utrymme lämnadt för en verklig pröfning från domarens sida Afgörande är synemännens berättelse, som äfven innefattar ett omdöme om hvad som är det rätta; "detta deras vittnesbörd äger domaren med sin dom bekräfta". Mot slutet af 1600-talet växer emellertid domarens makt på bekostnad af nämndens. Det ifrågasattes, huruvida synen kunde vara laglig, med mindre häradshöfdingen vore närvarande. Då i förslaget till jordabalk 1695 upptogs ett särskildt kapitel "om laga syner och ägors försvar", föreskrefs i enlighet härmed, att sedan vid tvist om ägoskillnad byar emellan parterna begärt häradssyn, denna skulle förrättas af häradshöfdingen och edsvuren nämnd. Så ock i flera senare förslag. Stadgandet återfinnes i 1734 års lag i 14 kap. 1 § jordabalken, som tillägger, att synedom skall afkunnas på stä11et.-
Vid sidan af ofvan anmärkta föreskrifter om rågångstvister finnas från äldre tid bestämmelser om nedsättande af ra. och rör för det fall att vederbörande äro ense. Enligt 27 kap. 3 § byggningabalken i landslagen fingo rå och rör byar emellan utsättas endast efter föregången stämning å alla jordägande och därefter utverkadt tillstånd (dom) å tinget. Själfva verkställigheten eller utsättandet af rå och rör synes enligt landslagen hafva varit parternas egen sak att ombesörja. Härutinnan har dock säkerligen tidigt skett ändring, i det att verkställigheten lämnats åt nämnden. Landslagens bestämmelse upptogs under förarbetena till 1734 års lag. Sedan alla jordägarne blifvit instämda och tillstånd erhållits å tinget. skulle enligt 1695 års förslag till jordabalk nämnden ombesörja nedsättandet af rå och rör. Mot förslaget i denna punkt anmärktes emellertid.[1] att domarens närvaro vid ett
så viktigt ärende vore oumbärlig. Med iakttagande häraf füroskrefs i 1697 års
- ↑ Se Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686–1736 VII s. 195.
