och därför har icke upptagits. Allt beror därpa, huruvida dessa märken af ålder ansetts utvisa gränsen. Att rå och rör särskildt nämnas är naturligt, men det har icke ansetts nödigt att, på sätt i jordabalken skett, särskildt framhäfva dem såsom ett bevisinvilel. hvilket har företräde framför andra märken. Af allmänna bevisreglei följer. att ett märke. som är tillkommet uteslutande för att tjäna såsom bevismedel och fyller de fordringar, hvilka kunna ställas på ett sådant, alltid skall äga större varde än andra. mer eller mindre tillfälliga bevis.
Då här i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 12 ka.p. 3 § jordabalken föreskrifves, att de märken, som åberopas till bevis om ägoskillnad, skola af ålder hafva ansetts utvisa gränsen, åsyftas ej en bevisning, som strängt uppfyller hvad enligt 15 kap. jordabalken fordras för styrkande af urminnes häfd. Möjlighet att föra en så långt gående bevisning föreligger icke alltid. Man är hänvisad till en bevisning, hvilken går så långt tillbaka i tiden som för hvarje särskildt fall skäligen kan fordras. Däremot har, enligt nu gällande bestämmelser i 15 kap. jordabalken, urminnes häfden den betydelse för gränsfrågan, att en bevisning, som styrker urminnes häfd till förmån för en viss gränslinje, praktiskt sedt utesluter åberopande af en tidigare reglering af rågången på annat sätt.[1] För framtiden har emellertid Beredningen af skäl, för hvilka i motiven till 27 § promulgationslagen skall redogöras, icke ansett urminnes häfd böra bibehållas. Att emellertid en rätt, som på grund af urminnes häfd uppstått enligt nu gällande lag, icke rubbas genom den nya lagstiftningen är klart; och har detta blifvit uttaladt i nämnda paragraf.
Högst sällan torde det komma att inträffa, att de i 1–3 §§ uttalade regler icke lämna erforderlig ledning för bestämmande af gränsen mellan byar eller skifteslag. I själfva verket faller nämligen hvarje verkligt stadigvarande besittningsförhållande under 3 §, då ett sådant icke gärna kan tänkas utan märken, som utvisa gränsen mellan de skilda innehafven. Skulle det med afseende å ett visst område icke kunna uppvisas, att någondera sidan varit i stadigvarande besittning däraf, bör vid gränsfrågans afgörande hänsyn tagas till alla förhållanden, som för denna kunna vara af någon betydelse, såsom naturliga gränser och gränsens sträckning på ostridiga delar af rågången; af dessa omständigheter skall väl domaren i de flesta fall finna tillräcklig ledning för sitt omdöme. Skulle alla
sådana hållpunkter saknas, lärer ej annat återstå än att efter billighet fördela det
- ↑ Jfr de nedan sid. 299 not 2 anförda rättsfall.
