Sistnämnda lagrum åter har öfver hufvud icke ägt tillämpning å vattenområde, ty för detta – för alla sjöar utan undantag – var, såsom ofvan visats, ett stadgande af annat innehåll gifvet i 26 3 kap. samma balk. Det kan under sådana, förhållanden icke antagas, att 12 kap. 6 § jordabalken skulle hafva utan minsta antydan därom vare sig under förarbetena till lagen eller i själfva lagtexten afsetts att gälla jämväl delning af vissa sjöar.[1] Det skulle ock vara i hög grad orättfanligt. om en större by. som endast på en kort sträcka gränsar till en sjö, skulle få större del af sjön än en mindre by, hvars ägor omsluta hela. den öfriga delen af sjön.
Vid tillämpning af 12 kap. 4 § jordabalken uppstå inga särskilda svårigheter, där fråga är om fördelning mellan byar, som ligga å ömse sidor af ett rinnande vatten eller en långstrackt sjö. Att "hälften" skall räknas efter vattendragets bredd antages numera allmänt,[2] och att detta är lagens mening framgår af det sätt, hvarpå holme omnämnes. Gränslinjen i vattnet skall dragas med iakttagande af strändernas alla bukter, men i verkligheten komma dessa i viss mån att utjämna hvarandra. Om hänsyn tages till strändernas oregelbundna form, torde regeln kunna angifvas så att hvarje by äger den del af vattenområdet, som ligger närmast dess strand. Afser fördelningen byar, som ligga å samma sida af ett långsträckt vattendrag, tillkommer på lika sätt hvar by den del af vattnet, som ligger dess strand närmast.[3] Härom är intet uttryckligen stadgadt, men det sagda följer af närmast föregående regel, som ju maste anses innebära, att hvar by, så långt dess strand räcker, äger del i vattenområdet. Afser slutligen fördelningen by vid "ändan eller å sido" vid sjö, skall byn äga del i sjön "efter rågång och bolstad sin". Detta uttryck äger alldeles samma betydelse som motsvarande ord i landslagen "som hans bolstad tillsåger", d. v. s. bolstadens strand, sådan denna. sträcker sig mellan de punkter, där de båda rågångslinjerna träffa vattnet, är bestämmande för byns område i vattnet. Resultatet blir detsamma
som i närmast föregående fall. Såsom allmän regel kan alltså uppställas, att till hvar
- ↑ En motsatt mening har gjort sig gällande i vissa rättsfall rörande rätt till andel i torrlagd sjöbotten; se sålunda K. Maj:ts domar den 27 okt. 1875 (N J. A. s. 437) och den 3 mars 1884 (N. J. A. s. 110). Högsta domstolen har emellertid i senare rättsfall utan meningsskiljaktighet ansett stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken tillämpligt jämväl i sådana fall; se K. Maj:ts dom den 16 maj 1902 (N. J. A. s. 146) och utslag den 17 april 1907 (N. J. A. s. 163).
- ↑ Jfr K. Maj:ts dom den 5 febr. 1892 (N. J. A. s. 36).
- ↑ Jfr K. K. Maj:ts dom den 19 mars 1850 (Schmidt J. A. XXII s. 290).
