Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/143

Den här sidan har korrekturlästs
132

by, som ligger vid vattnet, skall läggas den del af vattenområdet, hvilken är dess strand närmast.

Den i denna form i förslaget upptagna regeln utgör alltså allenast en utveckling och förklaring af gällande lag. Lagen har utgått från en mer skematisk uppfattning; den synes hvila på. den föreställningen, att det skulle vara möjligt att genom räta linjer i sammanhang med rågångarna på land lösa fördelningsproblemet i vattnet. Den i Beredningens förslag angifna grundsatsen återgifver själfva kärnan i lagens bestämmelsen.[1]

Såsom ofvan nämndt, är bestämmelsen i 4 § – likasom motsvarande stadgande i 12 kap. 4 § jordabalken – allenast subsidiär; den kommer icke till användning, där gränsen är annorledes lagligen bestämd. Äfven om ägogränsen i vatten byar emellan icke ofta är fastställd genom dom eller på sätt 1 och 2 §§ omförmäla, torde likväl i åtskilliga fall nämnda gräns vara bestämd genom vissa i orten kända landmärken, som af ålder ansetts utvisa gränsen. I dylika fall kommer regeln i 4 § icke till användning.

Den sålunda uppställda regeln har visserligen framför åtskilliga andra tolkningar af 12 kap. 4 § jordabalken det företräde, att den innefattar en norm, som alltid – oberoende af vattenområdets form – kan tillämpas, men medför å. andra sidan den olägenhet, att ägogränserna i vattnet kunna blifva mer eller mindre oregelbundna. Ägogränsen kommer i regel att bilda en buktig linje, dock, såsom ofvan anmärkts, väsentligen mindre buktig än hvardera strandlinjen för sig

tagen. De olika strändernas bukter och vikar komma nämligen endast till viss

  1. Till ett liknande resultat har man kommit i Finland vid bearbetning af de frågor. som behandlas i 12 kap. 4 § jordabalken af 1734 års lag. Genom en lag den 10 juli 1902 "innefattande bestämningar om råskillnad i vatten och skifte af vattenområden har såsom en förklaring af nämnda lagrum meddelats följande bestämmelse: "Ligga byar vid sjö, äge däri del efter rågång och bolstad, så att hvar råder öfver den del af vattnet och den därunder liggande grunden, som är närmare dess strand än annans.) Äfven i Norge är mellan strandfastigheter, som ligga bredvid hvarandra på, samma sida af insjö eller rinnande vatten, gränsen så bestämd att hvar del af grunden skall tillhöra den strand, till hvilken den vid lågt vattenstånd är närmast belägen. Med afseende å fastigheter, som ligga på olika sidor af vattnet, gälla däremot för gränsens bestämmande andra grundsatser än hos oss; så är i rinnande vatten icke vattendragets midtlinje utan djupaste strömfåran afgörande för gränsfrågan. Se Lov om Vasdragenes Benyttelse den 1 juli 1887, 2–4 §§. I fråga om utländsk lagstiftning i öfrigt hänvisas till redogörelser hos Dahlberg: Om strandäganderätten enligt svensk rätt, Uppsala 1897, s. 1-20 och Åström: Über das Wasserrecht in Nord- und Mittel-Europa, Lund 1905, s. 50–103.