del att bestämma ägogränsens riktning, till en annan del utjämna de hvarandra, så att ägogränsen närmar sig en rät linje. Vid sådant förhållande torde den praktiska betydelsen af nämnda olägenhet icke blifva synnerligen stor. Där emellertid behofvet af sådana ägogränser, medelst hvilka man med lätthet kan bestämma läget af hvarje punkt inom vattenområdet, gör sig gällande, lärer detta behof kunna tillgodoses därigenom, att vederbörande om rågången sluta förening i den ordning, 48 § skiftesstadgan föreskrifver.
Finnes i sjö eller vattendrag rågång utstakad byar emellan, undergår denna uppenbarligen icke någon ändring därigenom, att strandlinjen förskjutes, vare sig nu detta beror af uppgrundning, uppslamning eller andra naturliga orsaker eller har sin grund i mänskligt åtgörande, t. ex. utfyllning i vattnet, gräfning, vattenaflednings- eller sjösänkningsföretag. Att dylika förändringar icke medföra någon rubbning af de kringliggande byarnas ägogränser gäller äfven om dessa icke blifvit särskildt utstakade, ty i själfva verket är gränsen lika fast, vare sig den blifvit utstakad eller icke. Skola för bestämmande af gräns i vattnet här gifna regler tillämpas, har man alltså att taga hänsyn till strandlinjen sådan den var före den inträffade förändringen, i den mån detta kan genom kartor eller annorledes tillförlitligen styrkas.[1] I 1734 års lag har denna grundsats kommit till uttryck genom föreskriften, att om insjö eller del däraf kan växa till äng, en hvar skall äga äng eller land efter ty som han i sjön rådande varit. Detta är en gifven följd däraf, att det är vattenområdet såsom sådant, d. v. s. den af vatten betäckta marken, hvilket är fördeladt mellan de kringliggande byarna, och har därför funnits obehöfligt att särskildt: uttala.
Strandäganderättens begränsning vid hafvet.Antydningar om en begränsning af strandägares område i vatten vid öppna hafsstranden och utom skären gåfvos först genom Gustaf I:s patent till menige man i Ångermanland och Medelpad den 1 mars 1545. Fisket närmast land skulle förbehållas strandägarne, men längre ut skulle det få nyttjas af en hvar mot viss afgift till kronan; genom särskild förrättning skulle gränsen mellan det
enskilda och det allmänna fisket fastställas. I Gustaf I:s öppna bref angående
- ↑ Jfr K. Maj:ts domar den 30 dec. 1844 och den 30 april 1861 (Schmidt J. A. XVI s. 54, XXXIV s. 135).
