Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/149

Den här sidan har korrekturlästs
138

I fråga om den rättsuppfattning, från hvilken det utgått, är den förberedande behandlingen dels vid stadgandets införande i fiskeristadgan och dels vid dess öfverförande till 1896 års lag af intresse, och en redogörelse för dessa förarbeten torde därför vara på sin plats.

I det förslag, som ligger till grund för 1852 års fiskeristadga, innehåller 1 § en bestämmelse af följande lydelse: "Så stånde ock hvarje svensk man fritt att fiska i de delar af större insjöar, till hvilka- kronans, menigheters eller enskilde strandägares utslutande fiskerätt sig icke sträcker och där fisket af ålder varit till allmänt nyttjande upplåtet." Under förslagets behandling i Högsta domstolen anmärktes vid denna punkt, att då allt fiske inom rikets område, som hvarken tillhörde någon menighet eller enskild person, måste anses tillhöra staten eller kronan, skulle, ifall man från det begagnande för hvarje svensk man, som här åsyftades, undantoge icke blott menigheters och enskilda personers utan äfven kronans fiskevatten i de större insjöarna, ingenting där återstå till nyttjande för hvar man, helst icke något fiske i dessa sjöar förut varit till sådant begagnande upplåtet. Stadgandet skulle följaktligen svårligen få någon tillämpning, hvarför Högsta domstolen ansåg, att hvad här blifvit afsedt lämpligen kunde uttryckas med en af domstolen föreslagen lydelse, som i allt hufvudsakligt öfverensstämmer med den affattning ifrågavarande stadgande erhållit i fiskeristadgan. Vid detta stadgandes tillkomst torde man alltså hafva utgått från den uppfattning, att de områden i de större sjöarna, dit strandäganderätten icke sträcker sig, tillhörde staten. Stadgandets egentliga innehåll är alltså, att den rätt, som sålunda ansetts tillkomma staten, här upplåtes till nyttjande af hvar svensk man.

Den kommitté, som 1894 afgaf förslag till lag om rätt till fiske, fäste uppmärksamheten därå, att af nyssnämnda lagbud icke framginge, hvilka de sjöar vore, där enligt lagstiftarens åsikt icke hela sjöområdet tillhörde strandägarne, och ej heller huru vidsträckt äganderätt och fiskerätt i desamma tillkomme strandägarne. Kommittén lät infordra upplysningar om den uppfattning, som vid stränderna af Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren gjorde sig gällande i fråga om rätten till fiske i de från stränderna mer aflägsna delarna af dessa sjöar. Beträffande Vänern och Vättern voro de vunna upplysningarna af den beskaffenhet, att kommittén, som utan tvekan anslutit sig till den uppfattning, att 12 kap. 4 § jordabalken icke kunde tillämpas å de öppna delarna af dessa sjöar, förlilarade bestämmelserna