Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/150

Den här sidan har korrekturlästs
139

om fiskerätt i dessa. två sjöar böra bringas till öfverensstämmelse med de lagbud, som rörde fiskerätten i saltsjön; i öfverensstämmelse med denna mening upptogs i 6 § af en bestämmelse, enligt hvilken i de öppna delarna af Vänern och Vättern strandägares enskilda fiskerätt omfattade det vatten, som funnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup af två meter vidtoge. Rörande Mälaren och Hjälmaren gåfvo de inkomna upplysningarna i allmänhet vid handen, att fisket i dessa sjöar finge anses tillkomma strandägarne. Här och där ansågos dock bestämmelserna om "landgrund" eller liknande regler böra tillämpas. Oaktadt kommittén utgick från att 12 kap. 4 § jordabalken borde utan inskränkning anses tillämplig å dessa sjöar, fick dock enligt kommitténs mening på grund af sedvanerättslig uppfattning strandägarnes uteslutande fiskerätt anses begränsad till ett område närmast stranden. Enahanda finge också förhållandet anses vara beträffande fisket i flera af Värmlands insjöar; och kommittén ansåg, att en mer omfattande undersökning skulle gifva vid handen, att en liknande åsikt mångenstädes af ålder gjort sig gällande vid andra stora insjöar än de nyss nämnda. Dessa och andra lokala sedvanor föranledde kommittén att i 12 § andra stycket af lagförslaget införa det stadgande, att där å viss ort de fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen vore medgifvet, de skulle vara vid sådan rätt bibehållna. Å

I propositionen till Riksdagen hade 6 § och 12 § andra stycket samma lydelse som i kommitténs förslag. Båda dessa stadganden mötte emellertid i denna form motstånd. I fråga om den i 12 § andra stycket uttryckta grundsatsen ansåg Lagutskottet visserligen önskvärdt, att lagstiftningen lämnade skydd åt en fiskarebefolkning, som för utöfvande af sin näring icke hade någon rätt utan allenast sed att lita sig till, hvarutinnan förhållandena på rikets västkust vore förtjänta af synnerligt beaktande. Men enligt utskottets mening vore det ej tillrådligt att tillmäta de lokala sedvanorna. i allmänhet en sådan vikt som föreslagits utan att något verkligt behof af dylik inskränkning i den enskildes strandäganderätt kunde anses ådagalagdt. Utskottet undantog sålunda allt sötvattensfiske från grundsatsens tillämplighet. Den af kommittén lämnade utredningen af hithörande förhållanden hade nämligen ej kunnat öfvertyga utskottet, att några lokala sedvanor af framträdande vikt gjort sig gällande vid sidan af den skrifna lagen. Beträffande saltsjöfisket bibehölls stadgandet endast i fråga om vissa län och fick äfven undergå