annan modifikation. I den form det sålunda bibehölls af utskottet erhöll det sin plats i lagens 3 §.
Mot förslagets 6 § erinrade Lagutskottet, att i fiskeristadgan visserligen icke funnes något bestämdt stadgande om huru strandäganderätten skall räknas i de större insjöarna, och det vore otvifvelaktigt, att denna rätt ansåges öfverskrida och för visso också begagnades utöfver den gräns, som vore för sådan rätt bestämd i öppna hafvet. Från strandägare vid Vänern och Vättern hade till utskottet ingifvits en skrifvelse med förslag, att strandägarnes uteslutande fiskerätt skulle bestämmas till ett tusen meter från det ställe, där stadigt djup af två. meter vidtoge, men detta förslag kunde utskottet ej förorda till antagande, då det i förslaget förekommande mått blifvit godtyckligt valdt och icke vore grundadt på, utredning af de lokala förhållandena. Under dessa omständigheter ansåg utskottet det vara fördelaktigast att fortfarande bibehnilla gällande fiskeristadgas bestämmelser angående fiskerätten i större insjöar. Vänern och Vättern torde nämligen icke mer än andra större insjöar kräfva särskilda bestämmelser om rätten till fiske; genom bibehållande af gällande stadganden undveke man att utan tillfredsställande utredning förorsaka rubbning i bestående rättsförhållanden. I öfverensstämmelse med denna uppfattning föreslog utskottet sådan ändrad lydelse af 6 att den kom i öfverensstämmelse med 1 § fiskeristadgan. Denna lydelse blef ock såväl af Riksdagen som af Kungl. Maj :t godkänd.
Genom lagen om rätt till fiske i det skick lagen sålunda erhållit kan någon större klarhet i förevarande ämne icke anses vara uppnådd. Väl uteslöts, såvidt angår insjöfisket, rätt till fiske å annans grund allenast på grund af sedvana, men det lämnades fortfarande i ovisshet, i hvilka "större insjöar" strandäganderätten är underkastad begränsning och huru vidt denna begränsning sträcker sig. Då ej minst för ett ändamålsenligt ordnande af fisket det är nödvändigt att i detta hänseende söka åstadkomma en fast rättslig grundval, har Beredningen genom inhämtande af upplysningar från skilda delar af landet sökt vinna närmare kännedom om rådande rättsuppfattning, därvid helt naturligt uppmärksamheten i främsta rummet blifvit fäst just å fisket. Af de inkomna yttrandena framgår, att i de öppna delarna af sjöarna Vänern, Vättern och Storsjön i Jämtland hvarje svensk man anses äga rätt till fiske på längre afstånd från stränderna, medan däremot beträffande Mälaren och Hjälmaren enahanda rätt torde förefinnas allenast beträffande vissa
