Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/152

Den här sidan har korrekturlästs
141

af de öppna delarna. af dessa två sjöar.[1] I fråga om öfriga större insjöar gifva de inkomna svaren icke tillräckligt stöd för antagande af en dylik inskränkning i strandäganderätten. Väl hafva beträffande åtskilliga sjöar uppgifter förekommit därom, att en större eller mindre del af sjön af allmänheten utnyttjas genom fiske; men dessa yttranden innebära icke, att vattenområdets begagnande af andra än strandägarne berott på, någon stadgad uppfattning om en rätt därtill, utan endast att det fått ske med strandägarnes goda minne eller i allt fall af dem lämnats opåtaldt. Icke heller hafva dessa yttranden gifvit vid handen, att sådant fiske i större utsträckning yrkesmässigt idkas, så att en större eller mindre del af befolkningen för sin utkomst är däraf beroende. Beredningen har på grund häraf ansett sig icke böra föreslå någon inskränkning i strandäganderätten beträffande andra än de nämnda. fem sjöarna. Skulle emellertid vid den revision, fiskerilagstiftningen i samband med omarbetningen af jordabalken lärer böra underkastas, det visa sig påkalladt att för andra än de nämnda sjöarna medgifva undantag från strandägarens uteslutande fiskerätt, lärer detta böra ske genom införande i fiskelagen af ett förbehåll i hufvudsaklig öfverensstämmelse med omförmälda i kommitterades förslag 12 § upptagna stadgande.

Vid bestämmande af strandäganderättens utsträckning i nämnda fem sjöar möta flera svårigheter, som icke föreligga vid behandling af frågan, då den gäller hafvet. Till en början kunna, såsom säkerligen är förhållandet i Mälaren och Hjälmaren, större områden finnas, där strandäganderätten icke är begränsad. Vidare hafva olika meningar yppats i fråga om det afstånd från stranden, där allmänningsrätten vidtager i de delar af sjön, där den förefinnes. Då vid lagstiftning i denna fråga likasom öfver hufvud i det ämne, hvarom förevarande kapitel handlar, den ledande grundsatsen måste vara den, att de bestämmelser, som skola upptagas i nya lagen, endast skola utveckla och bringa till klarbet hvad den gällande stadgar och i intet fall få göra intrång på enskild rätt, som i skydd af äldre lag uppkommit, år det icke möjligt att för frågans bedömande uppställa någon uttömmande allmän regel. Behofvet att i dessa förhållanden uppnå' ett säkert rättstillstånd har därför föranledt Beredningen att med afseende å ifrågavarande vattenområden föreslå., att yttergränsen för strandägarnes område skall bestämmas

genom särskilda offentliga förrättningar. Endast såtillvida har en bestämd regel

  1. Se ang. Hjälmaren K. Maj:ts utslag den 18 febr. 1909 (N. J. A. s. 90).