En antydan därom, att strandtegarnas storlek icke utan vidare är bestämmande för delning af vattenområdet i det hela, lämnas redan i några af landskapslagarna, där för skifte af vattenområde uppställcs en dubbel delningsgrund, byamål och tomt (strandteg). Från 16 kap. 3 § byggningabalken i Upplandslagen har denna dubbla delningsgrund upptagits i 25 kap. 4 § af landslagens byggningabalk: "I sund eller ström äga de bygga, som jordägande äro, och bygge en hvar efter ty han äger i byamål och i tomt." Härvid är att beakta., att enligt den rent abstrakta regeln för tegskiftet icke någon motsättning finnes mellan delning efter strandteg och efter byamål, ty strandtegarna voro ju själfva medelbart bestämda af byamålet. En motsats mellan de båda delningsgrunderna uppkommer emellertid vid deras tillämpning, då en fördelning utan vidare efter strandtegarna i regel skulle blifvit orättvis. Den förutsätter, för att blifva rättvis, icke blott att alla få strandtegar och att vattendraget är af någorlunda regelbunden form, utan ock att förhållandena t. ex. med afseende å fisket inom vattenområdet äro öfverallt likartade och erbjuda. Iika förmåner. En af grundsatserna för tegskiftet är ju, att alla skola hafva del i hvarje ägoslag och att hvarje sådant måste för att vid delningen kunna bilda en enhet vara inom sig likartadt till godhet och beskaffenhet. Där vattenområdet erbjuder väsentligen skilda förmåner, kan det icke enligt grunderna för tegskiftet delas efter strandtegarna, så att en hvar delägare får i ett sammanhang det vattenområde, som ligger hans strand närmast, utan området måste först delas i jämgoda lotter, och därpå skall en hvar delägare erhålla sin andel i hvarje lott efter byamål.
Bortsedt från det närmast stranden liggande vattnet, måste därför vattenområdet, om delning skall ske, i regel hafva skiftats efter byamål, icke efter strandteg. Detta innebär, att strandtegarnas läge icke blir bestämmande för läget af andelarna i vattnet lä.ngre ut, utan oberoende af strandtegarna bestämmas dessa andelar omedelbart genom byamålet; en fiskeplats långt ute på djupet blir ett helt för sig, icke en fortsättning af strandtegarna.[1] Att man i stället för att företaga ett dylikt skifte ofta lät vattenområdet i dess helhet eller större delen däraf förblifva oskiftadt ligger i sakens natur.
Af det anförda framgår, att redan i de äldsta stadgandena. om delning af vattenområde mellan fastigheter i by ligger en tvetydighet, som är ägnad att framkalla
osäkerhet. Från den sålunda gifna historiska utgångspunkten är en utveckling i
- ↑ Jfr Södermannalagen 20 kap. 3 § byggningabalken.
