Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/170

Den här sidan har korrekturlästs
159

lämpliga föreskrifter sörja för att vid blifvande förrättningar en sådan ofullständighet icke må förekomma.

Stadgandet om strandägares nyttjanderätt till oskiftadt vattenområde berör icke på något sätt den rätt till vattnets tillgodogörande såsom drifkraft och till fiske, som enligt lag tillkommer delägare i oskiftadt vatten. Å ena sidan innefattar icke nämnda nyttjanderätt någon befogenhet för strandägaren i dessa hänseenden, å andra sidan får den icke så utöfvas att genom anordningar i vattnet intrång sker i delägarnes rätt att använda vattenkraften eller i deras fiskerätt.[1] De normer, som reglera dessa rättigheter, tillhöra, såsom vid 1 kap. 6 § anmärkts, icke

jordabalkens område.[2]

  1. Ang. strandägares rätt att bygga i vatten, där fisket är samfälldt, se K. Maj:ts domar den 7 mars 1882 (N. J. A. s. 118) och den 20 nov. 1883 (N. J. A. s. 389) samt utslag den 17 nov. 1880 (N. J. A. s. 375).
  2. Hvad fiskelagstiftningen beträffar, har denna. nyligen blifvit ordnad genom lagen den 27 juni 1896. I 5 § af nämnda lag stadgas i fråga om fiske i insjöar och rinnande vatten, att strandägaren utan intrång af annan äger nyttja fiskevatten, som är beläget inom hans fastighets rå och rör eller eljest till dess ägor hörer, och enligt 2 § samma lag tillhör saltsjöfisket inomskärs i allmänhet dem, som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet. Ifrågavarande stadganden torde – trots den allmänna affattning de erhållit – närmast afse att mellan skilda skifteslag reglera rätten till fiske; den, som vid skifte erhållit ägor vid stranden, är icke därför berättigad att med andras uteslutande idka fiske utanför sin strand. Denna mening har också i fråga om motsvarande bestämmelser i äldre rätt allmänt gjort sig gällande i rättsskipningen; se K, Maj:ts dom den 23 sept. 1853 och utslag den 11 nov. 1859 (Schmidt J A. XXVII s. 85, XXXIII s. 381). Det till en by hörande fiskevattnet anses såsom en samfällighet hvilken nyttjas af byamännen gemensamt intill dess särskildt skifte däraf äger rum; se K. Maj:ts utslag den 28 jan. 1901 (N. J. A. s. 88, 90), dom den 10 nov. 1903 (N. J. A. s. 459) och utslag den 27 okt. 1904 (N. J. A. s. 460); jfr K. Maj:ts utslag den 18 okt. 1897 (N. J. A. s. 490). Denna grundsats är uttryckligen uttalad i 17 kap. 1 § byggningabalken af 1734 års lag, och någon ändring härutinnan har icke skett genom senare skiftesförfattningar; såsom ofvan påpekats, föreskrifves fastmer i vissa af dessa, att fisket bör förblifva under samfälldt nyttjande. Att fiske kan blifva föremål för särskildt skifte framgår af 4 § i nu gällande skiftesstadga; något ovillkorligt skiftesvitsord tillkommer emellertid här icke delägarna, utan för skifte förutsättes, att sådant kan ske utan förfång för öfriga delägare. Sker sådant skifte, har detta till följd, att hvarje delägare erhåller uteslutande fiskerätt inom ett visst område, men skiftet medför icke en uppdelning af själfva vattenområdet å de särskilda delägarne i skifteslaget och utgör alltså icke hinder för senare skifte af naturliga uppgrundningar eller landvinningar i följd af sjösänkning. Så länge fiskevattnet är oskiftadt, har man att i fråga om dess nyttjande tillämpa de i 10 § lagen om rätt till fiske gifna regler. Hvad nu sagts om rätten till fiske gäller i viss mån äfven om rätten att tillgodogöra sig vattnet såsom drifkraft. I 20 kap. 1 § byggningabalken af 1734 års lag stadgas, att ström eller bäck, som löper genom bys ägor och ägnar sig för anläggning af kvarn eller annat vattenverk, är en samfällighet för byn, hvari byamännen äga lott efter deras andel i byn. Äfven strömfall torde jämlikt-4 § skiftesstadgan kunna blifva föremål för särskildt skifte; jfr K. Maj:ts utslag den 10 aug. 1898 (N. J. A. s. 305). Huruvida, när stranden skiftats, därmed också strömfallet må anses deladt, är en fråga., hvarom olika meningar råda; i rättsskipningen synes den åsikten i allmänhet hafva gjort sig gällande, att rätten till strömfall, hvarom vid skiftet någon särskild bestämmelse icke träffats, tillkommer den, som därvid fått sina ägor utlagda vid fallets strand: se K. Maj:ts domar den 15 mars 1881 (N. J. A. s. 120, 1243 och den 24 mars 1885 (N. J. A. s. 104)? jfr N. J. A. 1883 s. 138. För sådana fall, då vattendraget ej ingått i skiftet. stadgas i 5 § förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880. att hvarje delägare i skifteslaget har rätt till vattnet efter som han äger del i samfälligheten.