Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs
163

Hvad tomtindelningen angår, torde i äldre tid städernas myndigheter, då nya områden upplätos för bebyggande, icke haft ledning af en på förhand uppgjord plan, utan man har i regel endast anvisat den, som ville bygga, ett visst, större eller mindre. område inom ett kvarter och därvid tillsett, att tomten erhöll ett lämpligt läge – t. ex. att, såsom det heter i 1694 förslag till byggnadsordning i städer, tomtens bredd lades utmed gatan och dess längdriktning inåt kvarteret. Sedan emellertid en dylik tomt en gång blifvit till sina gränser bestämd och tomten i enlighet härmed bebyggd. ligger det i sakens natur, att tomten vid därpå följande öfverlåtelser i regel behandlats såsom en rättslig enhet. Äfven för sådana sedan gammalt bebyggda tomter, där offentlig myndighet icke veterligen haft något inflytande å tomtbildningen och därför den största oregelbundenhet förekommer, hafva af naturliga skäl ägogränserna bibehållits sådana de en gång blifvit bestämda. I 1 kap. byggningabalken i stadslagen föreskrifves, att i hvarje stad skola finnas två män, som vid byggnadsföretag skola tillkallas att i närvaro af ägare af angränsande tomter tillse, att byggnaden uppföres "som rätt är och gammal häfd" och ej för nära intill grannens tomt. Vid hvarje öfverlåtelse synes redan under medeltiden åtminstone i Stockholm – efter hvad de s. k. jordeböckerna för denna stad utvisa – en mätning af tomten hafva ägt rum genom två, personer (mälemän). Härigenom var tydligen en viss garanti gifven för de en gång bestämda ägogränsernas vidmakthållande. Styckning af en tomt kunde väl i äldre tid ske utan offentlig myndighets medverkan, men genom dylik åtgärd torde icke den administrativa bestämningen af tomterna – de i städernas tomtböcker intagna uppgifterna angående tomternas storlek och läge – hafva rubbats. Och denna tomtbestämning fick otvifvelaktigt en viss privaträttslig betydelse, sedan genom 1734 års lag en bestämd skillnad mellan viderboende och nabo införts. Lättast har i allt fall en bestämd tomtindelning naturligtvis kunnat genomföras, då i nyare tid områden för bebyggande upplåtits åt enskilde från stadens sida. Mångfaldiga författningar och påbud från 1500- och 1600-talen erbjuda exempel därpå, att regeringen, då den anslog donationsjord till städerna, lade vikt vid genomförandet af en bestämd plan för städernas bebyggande. Resultatet har blifvit, att 1734 års lag, hvilken i 29 kap. byggningabalken hänvisade byggnadsordningen för städerna till särskild författning, kunnat i fråga om stadsfastighet bygga på förutsättningen af en i hvarje stad bestående tomtindelning. Jämlikt 4