Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/177

Den här sidan har korrekturlästs
166

till enskilde, torde man i allmänhet hafva hänfört sig till ofvan berörda gamla stadsplaner och tomtindelningar, enligt hvilka strandtomterna voro begränsade af strandlinjen. Vattenområdet betraktades såsom en staden själf tillhörande förmån, som icke ingick i öfverlåtelsen. Vittnesbörd om den rättsuppfattning, enligt hvilken strandtomt i stad i regel icke medför vattenrätt, finnas från äldre tid. Då i 1695 års förslag till jordabalk 12 kap. 10 § upptagits såsom allmän regel, att den äger vatten, som land och strand äger, blef detta föremål för den anmärkning,[1] att stadgandet icke syntes kunna tillämpas i städerna, så att när en borgare upptagit vretar och intagor vid stranden af en älf, som löper genom stadsägorna, eller en sjö, som stöter därintill, han skulle kunna tillräkna sig vattnet; dylika vretar borde nämligen vara inskränkta inom sitt alntal.

Stundom intogos också i städernas byggnadsordningar föreskrifter om strandens – och därmed äfven om vattnets undantagande från tomtindelningen.[2] Dit en stor del af städernas tomter från staden kommit i enskild ägo, har utan tvifvel den omständigheten, att staden i regel icke afhändt sig det till tomten angränsande vattnet, kraftigt bidragit till uppkomsten af den rättsuppfattning, att med strandtomt i stad öfver hufvud icke följer vattenrätt.[3] Denna grundsats öfverensstämmer för öfrigt med själfva det för stadsfastigheters särskiljande bestämmande syftet. nämligen tomtens bebyggande. Denna synpunkt har, såsom Beredningen i annat sammanhang[4] framhållit, under äldre tider starkt trädt i förgrunden. Hvad beträffar de utom stadsplanen belägna till staden hörande områdena, så hafva från äldre tid icke heller dessa ansetts medföra vattenrätt.[5] Äfven här är i regel fråga om mark, som från staden kommit i enskild ägo; öfverlåtelser från

staden hafva, såsom ofvan nämnts, icke omfattat det till viss mark angränsande

  1. Se Förarbetena VII s. 195.
  2. I byggnadsordningen för Stockholm den 12 juli 1736 föreskrifves, att när nya kvarter anlades vid stränder, borde mellan kvarteret och vattnet lämnas ett efter ortens belägenhet tillräckligt utrymme till lastageplats eller åtminstone en gata af 24 alnars bredd lämnas obyggd och ledig. I Strömstads byggnadsordning den 18 augusti 1807 gifves äfven det stadgande, att lastningsplatser skulle lämnas vid stranden.
  3. Jfr K. Maj:ts domar den 6 nov. 1877 (N. J. A. s. 4623, den 23 juli 1879 (N. J. A. s. 261), den 8 dec. 1896 (N. J. A. s. 439), den 4 nov. 1901 (N. J. A. s. 471) och den 22 okt. 1903 (N. J. A. s. 399).
  4. Jordabalken l sid. 359 ff.
  5. Jfr K. Maj:ts utslag den 2 juli 1886 (N. J. A. s. 271) samt domar den 27 okt. 1892 (N. J. A. s 479) och den 14 aug. 1907 (N. J. A. s. 325).