Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/189

Den här sidan har korrekturlästs
178

föreskrifva ändringar i den anläggning, som orsakat immissionen, eller, om ej sålunda rättelse står att vinna, förbjuda anläggningens fortsatta begagnande. Befogenhet i sistnämnda båda hänseenden har domstolen dock ej, därest tillstånd till anläggningen meddelats af administrativ myndighet, ty denna myndighet ensam tillkommer det att bestämma om ändringar i anläggningen. Äfven om domstolen sålunda icke äger att föreskrifva ändringar eller förbjuda anläggningens användande, kan den dock fastställa ersättning för skada, som framdeles må uppstå.

Tillstånd af administrativ myndighet erfordras för drifvande af anläggning, som sprider ohälsosam eller obehaglig lukt. Beträffande vissa anläggningar har meddeladt tillstånd den verkan, att den, som efter tillståndets meddelande t. ex. uppför en byggnad i grannskapet, ej kan fordra, att anläggningen flyttas. Är byggnaden äldre än anläggningen, synes man anse, att koncessionen ej afskär ägarens rätt att tala därå, men att han i sådant hänseende är begränsad till viss tid efter det anläggningen började orsaka otillåtna immissioner. Denna preklusionstid har i ett särskildt fall bestämts till tre år.

I engelsk rätt innefattas under begreppet nuisance åtskilliga, sins emellan ganska olikartade fall af skada eller olägenhet, orsakad af något rättsstridigt förhållande. En nuisance kan innebära kränkning af rättigheter af offentlig natur och kallas då public. Att spärra en allmän väg, att till skada för allmän sundhet och välbefinnande förorena luften eller åstadkomma buller, att företaga vissa handlingar, som såra tukt och sedlighet, anses såsom public nuisances. Såsom private nuisances betraktas särskildt de fall, då. den rätt, som tillkommer en fastighetsägare, missbrukas så att grannarnes rätt med afseende å egendom, hälsa eller välbefinnande trädes för nära. Till private nuisances räknas sålunda olägenhet för grannar i följd af luftens eller vattnets förorenande, buller, skakning och dylikt. Men icke hvarje olägenhet af denna art anses som en nuisance, utan det fordras, dels att den verksamhet, som framkallat olägenheten, innebär ett öfverskridande af hvad som – äfven med afseende å de lokala förhållandena – är det naturliga och vanliga i fråga om fastigheters nyttjande och dels att grannarna kunna sägas hafva lidit intrång i den rätt att åtnjuta skydd för egendom, hälsa och välbefinnande, som efter gängse föreställningssätt, utan hänsyn till särskilda personliga omständigheter, tillkommer en hvar.

Den, som orsakat en nuisance, är ej försvarad därmed. att han iakttagit den