Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/190

Den här sidan har korrekturlästs
179

aktsamhet, som skäligen ålegat honom, eller att han handlat icke för enskild fördel utan i allmännyttigt intresse.

Har verksamhet af beskaffenhet att medföra private nuisance oklandradt fått pågå så lång tid – 20 år –, som erfordras för uppkomst af servitut genom häfd, torde i regel den. som utöfvar verksamheten, för framtiden vara fri från ansvarighet för sådant intrång, men i öfrigt har prioritet i fråga om fastighets användande för visst ändamål icke något att betyda.

Är offentligt tillstånd till utöfvande af viss verksamhet meddeladt, är intrång, som af verksamheten orsakas, ej en nuisance. Detta utesluter dock icke, att den, som utöfva,r verksamheten, är skyldig att ställa sig till efterrättelse föreskrifter, som en inspekterande myndighet meddelar till förekommande af olägenhet för grannar, och ej heller att ansvarighet kan inträda, om verksamheten utöfvas vårdslöst eller utan tillbörlig hänsyn till grannarne.

Mot en nuisance inskrides, allt efter som den är public eller private, af det allmänna eller af den enskilde, som däraf lider men. Innefattar en public nuisance någon särskild olägenhet för vissa enskilda personer, äro dessa behöriga att därutinnan föra talan. Domstolen kan föreskrifva, att den verksamhet, som ledt till en nuisance, skall nedläggas eller att däri skola vidtagas ändringar, som medföra rättelse för framtiden. Alltid är den skyldige pliktig att gälda skadestånd.

Norges lagstiftning har intill senare tid icke innehållit några civilrättsliga bestämmelser om rättsförhållandet mellan grannar. I praxis synes man förr hafva ansett ägaren af en fastighet berättigad att nyttja den utan hänsyn till olägenheter, som därigenom kunde uppstå för grannar. Denna uppfattning blef dock med tiden i vissa afseenden modifierad, och lagen den 27 maj 1887 "om Eiendomsrettens Begrændsning i Naboforhold" hvilar på den uppfattning, att fastighetsägare ej behöfver finna sig i olägenhet, som orsakas af verksamhet å grannes fastighet, så vidt olägenheten öfverskrider måttet af det sedvanliga i orten. Beträffande immissioner innehåller nämnda lag stadganden om inrättning, upplag. eller verksamhet, som vållar granne osedvanlig och opåräknelig olägenhet, såsom genom rök, gnistor, hetta, ånga, damm, stank eller larm. Utan grannens samtycke eller annat särskildt berättigande tillåtes icke sådan inrättning, upplag eller verksamhet. Huruvida viss olägenhet är osedvanlig och opåräknelig, afgöres efter omständigheterna i det särskilda fallet. Hvad man därvid enligt lagen särskildt skall beakta är ställets och