Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/230

Den här sidan har korrekturlästs
219

Enligt 15 kap. 1 § är köparen skyldig att söka lagfart å sitt fång. De kostnader – hufvudsakligast för lagfartsstämpeln –, som vid fullgörandet af denna skyldighet åsamkas köparen, blifva för honom utan nytta, om han undantränges af den förköpsberättigade, och böra därför af denne godtgöras honom. Om, då den förköpsberättigade instämmer sin talan, det står honom öppet att rikta densamma mot en bland flere köpare, hvilka efter hvarandra med korta mellantider blifvit ägare af fastigheten, bör han icke kunna förpliktas att ersätta lagfartskostnaden för senare fång än det, mot hvilket lösningsanspråket riktas; att någon, som köpt fastigheten, afhänder sig densamma, medan lösningsfrågan ännu är sväfvande, bör icke i något afseende kunna öka den lösningsberättigades kostnad i anledning af fastighetens öfvertagande.

I detta sammanhang må erinras, att då den förköpsberättigades fång är helt och hållet beroende af och sker på fullkomligt samma villkor som den köpares fång, från hvilken fastigheten löses, skäl synes föreligga att medgifva stämpelfrihet för den förköpsberättigade, då denne för sin del söker lagfart.[1] Skulle sådan stämpelfrihet anses icke följa af gällande stämpelförordnings föreskrift i ämne,[2] torde alltså denna böra undergå erforderlig ändring.

Ytterligare stadgar förevarande paragraf, i enlighet med hvad som gäller i likartade fall, att den förköpsberättigade skall vara skyldig att ersätta de utgifter, lösningsprocessen ådragit motparten i första instansen.[3] Vid bestämmande af ersättningens belopp lära domstolarna ej underlåta att taga hänsyn därtill, huruvida svaranden genom ohemula, invändningar eller på annat sätt obehörigen fördröjt rättegången och sålunda själf bär skulden för att hans kostnader stigit till högre belopp än eljest skulle hafva blifvit händelsen.

Den säkerhet för eventuell ersättning, som enligt 8 § skall ställas af annan förköpsberättigad än kronan, kommun eller municipalsamhälle, afser hvarje ersättning, han kan kännas skyldig att i anledning af förköpsrättens utöfvande betala till köparen; under densamma ingå sålunda ej blott ersättningar, som skola

gäldas på grund af uttryckligt stadgande i förevarande paragraf, utan äfven sådana,

  1. Att lösningsberättigad måste för egen del söka lagfart, se K. Maj:ts utslag den 3 juli 1905 (N J. A. s. 347).
  2. Jfr K. Maj:ts utslag den 21 febr. 1908 (N. J. A. s. 91).
  3. Ang. legal lösningsrätt se två K. Maj:ts domar den 12 jan. 1886 (N. J. A. s. 19 och Naumanns tidskr. 1887 s. 64) samt K. Maj:ts dom den 2 juli 1903 (N. J. A. s. 561).