Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/234

Den här sidan har korrekturlästs
223

föremål för särskild lagstiftning genom förklaringen den 20 december 1721. Däri stadgas. att "nabo- eller viderboenderätten" borde inskränkas så att den tillkomme 1) dem, som äga husdel ofvan, nedan eller eljest i samma hus och tomt, 2) den, som har en tillförene från annan bruten och styckad tomt, 3) den, som har halfva muren jämte annan eller nyttjar annans mur eller vägg, 4) den, som på sin grundmur har annans mur eller betjänar sig af annans grundmur, 5) den, som lider märkligt besvär, såsom takdropp, mörker, fönster eller gluggar och flera dylika olägenheter af sin granne och hans egendom, och 6) den, som är besvärad af brist på nödiga uthus och utrymme eller af sådan trängsel och farlig byggnad, som kan förorsaka eldsvåda.[1] Den, som var "fullbodd", fick dock icke under några förhållanden utöfva lösningsrätt. 1721 års förklaring, som omtalar både viderboende och nabo, synes icke hafva afsett att uppställa en bestämd skillnad mellan dessa båda uttryck. En sådan skillnad framträder först i 1734 års lag, som fastställde begreppen viderboende och nabo sålunda, att de, som "ägde del" i hus och tomt i staden, hade viderboenderätt och de, som "därintill bodde", naborätt. Att under begreppet viderboende föll icke blott ägare af visst område af en tomt utan äfven ägare af ideell andel i sådan var inom doktrinen ostridigt. Efter ordalagen synas 1 och 2 §§ i 7 kap. gifva nabo en lika obetingad lösningsrätt som viderboende; men genom förordningen den 29 juli 1812 förklarades, att lösningsrätt tillkom nabo endast i de fall, 3, 4 och 5 §§ utsätta. I det väsentliga sammanfalla dessa med dem, som afses i mom. 2–6 i 1721 års förklaring.

Enligt hvad Beredningen genom inhämtade upplysningar från rikets städer erfarit, är det numera mycket sällsynt, att ifrågavarande lösningsrätter komma till utöfning. Endast i enstaka fall har under de senare årtiondena sådant skett, och i de flesta städer har något dylikt fall icke i mannaminne förekommit. Vid sådant förhållande har Beredningen haft att öfverväga, huruvida icke detta rättsinstitut borde utmönstras ur lagen. Utan verkligt behof bör icke en dylik anordning bibehållas, då den ju alltid kan gifva anledning till tvister och i en grannes hand lägger en makt, som kan missbrukas, och i allt fall länder den andre grannen till ett visst förfång.

Hvad naborätten beträffar, synes det ock vara uppenbart, att den är föråldrad.

I äldre tider med mer ofullständiga bestämmelser i fråga om städernas bebyggande

  1. Vissa andra i förklaringen upptagna fall uteslötns i lagen; se Förarbetena III s. 253–254.