Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/236

Den här sidan har korrekturlästs

särskilda delar af den nya tomten. Före tillkomsten af 1907 års stadsplanelag saknade emellertid, såsom vid 2 kap. 12 § framhållits, en dylik tomtindelning privaträttslig betydelse; i sådant hänseende förblef den gamla tomtindelningen alltjämt gällande, och den nya blef tills vidare endast en anordning på papperet. Det torde därför icke kunna anagas, att de, som ägde särskilda delar af en sålunda nybildad tomt, skulle hafva kunnat mot hvarandra utöfva lösningsrätt såsom viderboende.[1] Annorlunda ställer sig saken efter det stadsplanelagen trädt i kraft. Af lagen framgår väl, att ny tomtindelning må företagas endast i syfte att i möjligaste mån åvägabringa öfverensstämmelse mellan tomtgränser och ägogränser. Men full öfverensstämmelse låter sig ej alltid uppnå, och därest icke ny tomtindelning kommer till stånd. blifver en förut antagen gällande, oaktadt sådan öfverensstämmelse icke finnes. I ena som i andra fallet skall tomtindelningen lända till efterrättelse, och det ligger nära till hands att här tänka sig lösningsrätt för den ene delägaren mot den andre använd såsom ett medel att bringa tomt, som till särskilda delar tillhör olika personer, i samme ägares hand.

Att för dylika fall bibehålla viderboenderätten torde emellertid icke vara behöfligt. Det tillhör stadsplanelagstiftningen att här råda bot. I stadsplanelagen är också förhållandet beaktadt. I 7 § föreskrifves, att å område, som enligt gällande tomtindelning utgör en tomt men hvaraf särskilda delar äro i olika ägares hand, nybyggnad ej må äga rum. För att åstadkomma öfverensstämmelse mellan tomtindelningen och äganderättsförhållandena är för nämnda fall i 12 § stadgadt, att staden äger lösa till sig de särskilda delarna och att den jämväl därtill är pliktig endast med undantag för det fall, att en tomtdel utgör mer än hälften af tomten och återstoden är obebyggd. Härmed har till äganderättens konsolidering beredts ett mycket verksammare medel än viderboendes lösningsrätt skulle medföra, då denna ej kan komma till utöfning i annat fall än vid inträffande försäljning af någon tomtdel.[2] Endast för det fall, då staden

ej har skyldighet att lösa, kunde viderboenderätten möjligen fortfarande vara af någon betydelse, men att för detta undantagsfall bibehålla den lärer icke böra ifrågakomma, då, ju äfven här saken lämpligen kan och bör ordnas genom stadens mellankomst.

29–093443.
  1. En motsatt uppfattning har gjort sig gällande i K. Maj:ts dom den 9 maj 1877 (N. J. A. s. 254).
  2. I det till Högsta domstolen remitterade förslaget förekom bestämmelse om ömsesidig lösningsrätt för delägarne oberoende af försäljning, men på grund af anmärkning i domstolen erhöll stadgandet sitt nuvarande innehåll.