Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/237

Den här sidan har korrekturlästs
226

Af större betydelse är den viderboende tillkommande lösningsrätten, när fråga är om ideella andelar af en tomt.[1] Men äfven detta förhållande har

genom nyare lagstiftning kommit i ett åtminstone i viss mån förändradt läge. Genom 1904 års lag om samäganderätt är möjlighet beredd den, som äger del i samfälld fastighet, att få gemenskapen upplöst genom fastighetens försäljning för gemensam rakning,och

det kunde synas, som om härmed anledning att bibehålla lösningsrätt för sådan delägare bortfallit. Emellertid kan detta stadgande, hvilket afser att skydda en samägare mot missbruk af samäganderätten, icke anses hafva gjort lösningsrätten umbärlig. En dylik försäljning kan ju endast under särskilda förutsättningar' äga rum, och den utväg till äganderättens konsolidering, den erbjuder, kan för en samägare vara alltför betungande för att han skulle begagna sig däraf. Viderboendes lösningsrätt för detta fall har Beredningen därför ansett sig böra i sak upprätthålla, ehuru det icke funnits anledning att bibehålla en beteckning, som måste anses oegentlig. Stadgande härom har upptagits i 19 §.

Viderboenderätten afser tomter allenast i städerna. men då den nu i viss form bibehålles, finnes intet skäl att från tillämpning af det nya stadgandet utesluta tomter i köpingar och andra orter, där tomtindelning såsom i stad finnes. Förhållandena å dessa. orter äro nämligen i förevarande hänseende fullkomligt likartade

med dem i städerna.

Utom vid försäljning skulle viderboenderätten kunna komma till utöfning i de fall, då panträtt, förenad med införsel, upplåtits till fastigheten före den 1 januari 1876 och panthafvaren förvärfvar äganderätt till fastigheten genom att lagfara med densamma. Men då det väl får antagas, att något dylikt fall numera icke förekommer, har någon bestämmelse härom icke synts böra upptagas i förslaget.

En lösningsrätt för samägare, hvilken i detta sammanhang lämnats å sido. är den i 12 kap. 7 § ärfdabalken stadgade rätt för arfvinge, som fått del i sätesgård eller annan jord, att om fastigheten ej väl kan delas eller klyfvas, lösa ut de öfriga arfvingarne;[2] denna rätt har, såsom hänförande sig till det särskilda förhållandet mellan delägarne i ett dödsbo, ej bort här upptagas till behandling.

  1. Se härom K. Maj:ts domar den 29 dec. 1876 (N. J. A. s. 554), den 24 nov. 1884 (N. J. A. s. 398) och den 14 mars 1900 (N. J. A. s. 119).
  2. Se ang. sådan lösningsrätt K. Maj:ts dom den 12 mars 1878 (N. J. A. s. 111).