Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/241

Den här sidan har korrekturlästs
230

af stadens lösningsrätt.[1] Samma

omständighet bör af de vid 3 § anförda skäl utestänga dem, som jämte kontrahenterna äro samägare i tomten, från att göra bruk af dem tillkommande lösningsrätt.

Äfven stadgandet i tredje paragrafens andra stycke, som utesluter förköpsrätts utöfvande, då försäljning sker å exekutiv auktion, har synts böra tillämpas å legal lösningsrätt; de skäl, som för en sådan anordning blifvit anförda vid 3 §, äga giltighet äfven med afseende å. de legala lösningsrätterna. I fråga om dessa torde för närvarande, med analog tillämpning af 5 kap. 7 § jordabalken, gälla., att de kunna utöfvas äfven vid exekutiv försäljning.[2] En förutsättning för ifrågavarande förändring är emellertid, att särskild underrättelse om exekutiv auktion å fastighet tillställes den, som har legal lösningsrätt till fastigheten. Skyldighet att meddela dylik underrättelse bör därför åläggas auktionsförrättaren; och lärer för sådant ändamål 103 § i förslaget till ändringar i utsökningslagen böra atfattas sålunda:

"Kungörelse om auktion – – – – – – – – – – – bevaka sin rätt.

De, hvilka – – – – vid auktionen iakttagas, eller äga lösningsrätt till egendomen enligt 6 kap. 19 eller 20 § jordabalken, skola, där de – – – – – – – gäldenären meddelad."

Bestämmelsen i 14 § hvilar på en grundsats af sådan allmängiltighet att den bör gälla äfven för de legala lösningsrätterna.

7 kap. jordabalken innehåller icke någon regel om företräde mellan flere viderboende, såvida icke föreskriften i 6 §, att om "nabor" tvista om bättre rätt till den sålda tomten, domaren skall pröfva hvem som bäst tarfvar den, får anses hafva afseende äfven å, viderboende. I Lagkommitténs förslag till allmän civillag (2 kap. 4 § byggningabalken) stadgades, att om flere viderboende vore berättigade till lösen och de ej sämdes hvem som skulle lösa, den borde lösa, som hade största delen, och lottning äga rum, där flere hade lika del. Äldre Lagberedningen däremot föreslog (2 kap. 3 § byggningabalken), att vid tvist mellan viderboende om företräde till lösen rätten skulle pröfva hvem som bäst tarfvade det sålda och, om deras behof funnes lika, låta dem sig emellan lotta. Att tillämpa dylika synpunkter i fråga

om ägare af ideella andelar i en fastighet lärer väl knappt låta sig göra; och då

  1. Ang. den gällande rättens ställning till denna fråga se K. Maj:ts dom den 12 jan. 1886 (N. J. A. s. 19). Jfr ock K. Maj:ts dom den 31 maj 1900 (N. J. A. s. 273).
  2. Jfr K. Maj:ts dom den 24 febr. 1865 (Naumanns tidskr. 1865 s. 604).