Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/242

Den här sidan har korrekturlästs
231

enligt förslaget viderboenderätten endast för detta fall bibehållits, synes den enda rimliga anordningen vara att, på sätt 5 § innehåller med afseende å förköpsrätt, låta alla, som jämte säljaren voro delägare i tomten, hafva lösningsrätt till den sålda lotten, en hvar i förhållande till sin lott, och, där någon ej vill göra bruk af sin rätt, låta de öfriga utöfva den.

Stadgandena i 6–18 §§ äro i allmänhet af sådant innehåll att de skäl, som för dem anförts med hänsyn till förköpsrätten, uppenbarligen äga giltighet äfven beträffande de legala lösningsrätterna. Beredningen kan därför i afseende å dessa stadganden här inskränka sig till några erinringar.

Det för stad, kommun och municipalsamhälle medgifna undantag i fråga om åtgärder till betryggande af köparens rätt att återfå köpeskillingen torde stå i öfverensstämmelse med hvad som för närvarande gäller för stad.[1]

I 9 § uppställes den regel, att om fastighet, hvartill förköpsrätt äger rum, gått i ett köp med annan fastighet och denna ej kan utan olägenhet skiljas från den förra fastigheten. den, som vill utöfva. förköpsrätten, är pliktig att lösa jämväl hvad sålunda ingått i köpet, såvida icke köparen vill behålla det. Ett typiskt fall, då denna regel, tillämpad på stads lösningsrätt till ofri tomt, skulle komma till användning, är det, då köpet afsett stadstomt, som till en del är ofri och således underkastad stadens lösningsrätt men till återstående delen fri; då tomtens särskilda delar icke kunna. hvar för sig bebyggas; lärer så godt som alltid olägenhet uppstå af de båda delarnas särskiljande, och staden skulle alltså blifva skyldig att lösa äfven den fria delen. Detta öfverensstämmer ej med gällande rätt; staden anses icke vara skyldig att lösa mer än den ofria delen med hvad därtill hör. Naturlig billighet synes emellertid fordra. att staden, om den vill utöfva sin lösningsrätt, icke må" undandraga sig att lösa hvad som sålunda hör tillsammans med föremålet för lösningsrätten. Att lösningen om fattar tomten i dess helhet är också ägnadt att aflägsna vissa olägenheter, som visat sig vara förenade med det nuvarande systemet. Om i köpehandlingarna angifvits ej blott köpeskillingen för hela tomten utan äfven hvad däraf beräknats för den ofria delen. har man stundom låtit det sålunda utsatta priset å den ofria marken gälla vid löses-killingens fastställande.[2] Häraf har alstrats det missbruk, att den

ofria marken åsatts relativt högre pris än den fria; för köparens och

  1. Se K. Maj:ts domar den 17 jan. 1877 (N. J. A. s. 32) och den 23 okt. 1908 (N. J. A. s. 422).
  2. Jfr K. Maj:ts dom den 12 dec. 1883 (N. J. A. s. 460).