Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/243

Den här sidan har korrekturlästs
232

inbördes förhållande har detta varit utan betydelse, men för staden har det medfört ett obehörigt förhöjande af löseskillingen.[1] Innehålla åter köpehandlingarna ingen uppgift om priset särskildt å den ofria tomtdelen med hvad därtill hör, har dess värde måst bestämmas på annat sätt. Härvid hafva domstolarna stundom själfva fastställt lösesumman,[2] men i andra fall hänvisat den erforderliga uppskattningen till gode män.[3] Ålägges det staden att lösa det hela, undvikas dylika anledningar till omgång och tvist, ty visserligen står det köparen fritt att behålla den icke- ofria delen af tomten, men sällan lärer något verkligt intresse föranleda honom att motsätta sig inlösen äfven af denna. Skulle han göra det endast i syfte att genom en missvisande uppdelning af köpeskillingen afvinna staden en obehörigt hög löseskilling för den ofria delen, beredes genom bestämmelserna i 10 § ett medel att möta dylika försök. Att staden, om endast den ofria delen löses, ej är pliktig att utgifva ersättning för skada eller förlust, som kan tillskyndas köparen därigenom, att den ofria delen skiljes från den fria, antages för närvarande[4] och lärer för framtiden böra anses vara än mer höjdt öfver tvifvel, då det ju är af köparen ensam det beror, att sådan skada eller förlust för honom uppkommer.

Af 16 §, tillämpad å legal lösningsrätt, följer, att lösningsrättens utöfvande icke har någon inverkan å inteckningar i fastigheten; inteckningshafvarne äga ej rätt till betalning ur löseskillingen utan hafva att för utfående af sin fordran hålla sig till fastigheten. 1 detta afseende torde förslaget icke medföra någon ändring af gällande rätt, sådan denna utvecklats på grundval af förklaringen den 7 augusti 1766.[5]

Att den, som löser till sig en fastighet, ej är skyldig att ersätta annan af köparen å. fastigheten nedlagd kostnad än den, som kan anses hafva varit nödig, har vanligen iakttagits äfven vid utöfning af nu gällande lösningsrätter; ofta utsattes i lösningsdomen helt allmänt, att å fastigheten nedlagda nödiga kostnader skola

ersättas.[6] En afvikelse från denna regel har dock förekommit i några fall, där stad

  1. Jfr rättsfall, afgjordt genom K. Maj:ts dom den 6 mars 1894 (N. J. A. s. 134).
  2. Se K. Maj:ts domar den 27 mars 1889 (N. J. A. not. A. 94) och den 15 febr. 1593 (N. J. A. s. 17).
  3. Se K. Maj:ts domar den 19 mars 1888 (N. J. A. s. 63) och den 23 okt. 1908 (N. J. A. s. 422).
  4. Se de i not 2 här ofvan anförda rättsfall.
  5. Jfr emellertid rättsfall, afgjordt genom K. Maj:ts dom den 28 mars 1895 (N. J. A. s. 135).
  6. Se K. Maj:ts domar den 9 maj 1877 (N. J. A. s. 254), den 12 jan. 1886 (N. J. A. s. 19), den 15 febr. 1893 (N. J. A. s. 17), den 15 mars 1895 (N. J. A. s. 91) och den 22 nov. 1900 (N. J. A. s. 449).