löst till sig ofri tomt; då i följd af fördröjd lagfart å det fång, mot hvilket lösningsanspråket riktas, längre tid förflutit mellan fånget och lösningstalans instämmande samt under denna mellantid å tomten efter tillstånd af vederbörlig stadsmyndighet uppförts byggnader, har ersättningsskyldighet för desamma ålagts
staden.[1] De billighetsskäl, som i dessa fall synas hafva gjort sig gällande, torde dock icke böra föranleda någon afvikelse från den af Beredningen upptagna regeln, då den, som köpt fastigheten, för vidtagande af dylika anordningar utan olägenhet kan afvakta den tidpunkt, då det visar sig, huruvida lösningsrätten utöfvas eller icke, och det ju ankommer på honom själf att genom sökande af lagfart eller anmälan enligt 7 § bestämma denna tidpunkt.
I fråga om ofria tomter gäller i vissa städer, att därest staden icke skulle vilja begagna sin lösningsrätt, köparen skall till staden erlägga viss afgift, beräknad efter köpeskillingens belopp (i Stockholm "trettiondepenning och de fattigas andel"). Att, i händelse sådan afgift erlagts innan frågan, huruvida stadens lösningsrätt skall utöfvas, kommit till afgörande, den, som erlagt afgiften, äger återfå denna, därest staden gör bruk af lösningsrätten, lärer vara lika uppenbart som att staden genom att mottaga erbjuden afgift icke går förlustig sin rätt att lösa.[2]
Lösningsrätt vid byte.Såväl förköpsrätten som de legala lösningsrätter, hvilka i förslaget upptagits, skulle enligt de i föregående paragrafer meddelade bestämmelser äga tillämpning endast vid försäljning. Detta är ock det i främsta rummet framträdande fallet; men en begränsning till detta fall ensamt är icke lämplig. Att vid öfverlåtelse utan vederlag – gåfva – ej bör gifvas utrymme för lösningsrätt är väl uppenbart; men där öfverlåtelsen skett mot vederlag, synes beskaffenheten af detta icke i och för sig vara af betydelse för frågan, huruvida lösningsrätt bör medgifvas eller icke. Likasom vid köp bör äfven vid byte lösningsrätten kunna göras gällande. Detta synes äfven af praktiska skäl påkalladt, då det eljest skulle stå ägaren af en fastighet,
som besväras af lösningsrätt, öppet att omintetgöra denna rätt genom det sätt, på
