Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs
244

Då besittaren alltid är skyldig att redovisa afkastningen åtminstone för tiden efter klandrets instämmande, har det funnits obehöfligt att meddela närmare föreskrifter rörande den tidpunkt, då egendomen skall afträdas. Domstolen har alltså att i hvarje särskildt fall bestämma, när afträde skall ske. Angår tvisten jordbruksfastighet, torde härvid hädanefter likasom hittills komma att iakttagas, att besittaren, om han varit i god tro, får kvarsitta till första efter domen infallande fardag. Att af- och tillträde sker å fardag innebär i allmänhet en fördel för båda parterna; därigenom blir det ock lättare att bestämma den redovisningsskyldighet, som bör åligga den afträdande. Öfverklagas domen i högre rätt,

kan verkställighet af densamma icke äga rum. Äfven om den högre rätten icke gör någon ändring i hufvudsaken, plägar den utsätta ny fardag, så vida icke klaganden anses hafva saknat allt fog att draga tvisten under högre rätt. Någon ändring i denna praxis lärer icke föranledas af de föreslagna bestämmelserna. Förfrågan om svarandens redovisningsskyldighet för egendomens af kastning saknar det emellertid betydelse, om ny fardag utsättes eller icke; han är i allt fall redovisningsskyldig för tiden intill dess afträde sker.

Enligt 13 § förordningen den 18 september 1862 angående urarfvagörelse m. m. åligger det stärbhusdelägare att, när ny gäld yppats efter den döde och i följd däraf hans efterlämnade egendom afträdes till konkurs, tillika återbära ränta eller afkomst, som under tiden fallit af egendomen. Då detta stadgande har sin grund i särskilda, för arfsrätten egendomliga förhållanden, har någon ändring i detsamma icke påkallats af bestämmelserna i förevarande paragraf.


3 §.

Afträdarens ansvarighet för skada å fastigheten.Är egendomen, när den afträdes, icke i samma skick som när den frångick ägaren, kan däraf föranledas ersättningsskyldighet å ena eller andra sidan. Är egendomen försämrad, kan detta medföra ersättningsskyldighet för den, från hvilken egendomen vinnes, under det i motsatt fall denne kan äga rätt till ersättning af den, som återvinner egendomen. Det förra fallet behandlas i 3 §. det senare i den därpå följande.

I fråga om försämring eller värdeminskning har man att skilja mellan sådana fall, då förhållandet har sin grund i besittarens görande eller låtande. och sådana. då det beror af olyckshändelse eller andra af besittarens vilja oberoende