det icke öfverensstämma med ett sundt rättslifs kraf att i förevarande afseende likställa den goda tron och dess motsats. Beredningen har därför i fråga om rätten till ersättning för nyttig kostnad genomfört samma grundsats som beträffande skyldigheten att redovisa afkastning af egendomen och att gälda ersättning för försämring däraf. Nyttig kostnad ersättes icke, med mindre den nedlagts å egendomen af någon, hvilken i god tro åtkommit densamma och ännu icke blifvit instämd att afträda den eller fått kunskap om annans bättre rätt till egendomen.
Att den, som i god tro nedlagt nyttiga kostnader å annans egendom, icke bör stå rättslös i förhållande till ägaren är en grundsats, som äger obestridlig giltighet i vår rätt. Att endast tillåta honom att från egendomen skilja hvad han påkostat gör därvidlag icke tillfyllest; ty icke alltid är ett sådant skiljande möjligt, och äfven om föremålet kan skiljas från egendomen – såsom när en byggnad uppförts därå -, utgör dess värde i bortfördt skick i regel endast en bråkdel af dess värde, därest det bibehålles på sin plats. Rätt till ersättning för hvad sålunda påkostats bör därför tillkomma afträdaren. Hänsyn till ägaren påkallar emellertid en begränsning af hans ersättningsskyldighet i fråga om dessa kostnader. Endast såvida och i den mån nyttan af dessa kostnader verkligen kommer ägaren till godo, kan det utan obillighet åläggas honom att ersätta utgifter, hvilka han hvarken själf gjort eller skulle hafva varit nödgad att göra. Utöfver den förhöjning i värde, egendomen genom desamma vunnit, bör därför hans ersättningsskyldighet icke sträckas; har före tiden för afträdet det påkostade åter gatt om intet, finnes ingen ersättningsskyldighet, och understiger värdeförhöjningen, när afträdet sker, den nedlagda kostnaden, afpassas ersättningsskyldigheten därefter.
I fråga om öfverflödiga kostnader har icke någon som helst skyldighet att utgifva ersättning kunnat åläggas ägaren; sådana kostnader är den, som nedlagt dem, hänvisad att göra sig till godo genom den i 8 § honom tillerkända rätt att bortföra hvad han påkostat.
Det skulle måhända kunna synas, som borde en på nyssnämnda sätt begränsad rätt till ersättning för nyttig kostnad tillerkännas också besittare i ond tro. Hvad ägaren finge utgifva motsvaras ju alltid af en förhöjning i värdet af den egendom, han återfår, och han skulle sålunda icke lida någon förlust. Denna synpunkt är emellertid i detta hänseende ingalunda afgörande. En ägare bör få
