själf bestämma, huruvida han vill genom att nedlägga kostnader å sin egendom förhöja dess värde eller icke; en afvikelse från denna regel kan påkallas endast af hänsyn till den, söm gjort kostnaden, men har denne handlat i ond tro, är en sådan hänsyn utesluten. I detta fall är det nog, om, såsom i 8 § skett, honom förbehålles rätt att borttaga hvad han påkostat.
Den ersättningsskyldighet, som åligger rätte ägaren, afser att hålla den afträdande, helt eller delvis, skadeslös för en af honom gjord utgift men icke att därutöfver bereda honom en fördel, äfven om sådant kunde ske utan att ägaren därigenom blefve lidande. Öfverstiger värdet af det som påkostats – vare sig nu kostnaden varit att hänföra till de nödiga eller till de nyttiga – vid tiden för egendomens afträdande beloppet af därå använda kostnader, har besittaren intet anspråk på ersättning för det öfverskjutande värdet; att en byggnad stigit i värde därigenom, att arbetslöner och pris å byggnadsmaterialier vid den tid, då egendomen skall afträdas, ställa sig högre än vid tiden för byggnadens uppförande, kommer således icke i betraktande.
Hafva kostnader, hvilka äro att anse som nyttiga, nedlagts å. egendomen icke af den, som vid tiden för klandertvisten är i besittning af egendomen, utan af någon hans företrädare, är naturligtvis ersättningsskyldigheten beroende af den sistnämndes goda tro. Den ersättning, som kan ifrågakomma, skall utgå. till besittaren, vare sig han förvärfvat egendomen mot vederlag eller icke; han har inträdt i den föregåendes rätt. andra sidan är det för den vinnandes ersättningsskyldighet af ingen betydelse, om han själf eller någon hans fångesman var egendomens rätte ägare vid den tid, då kostnaden nedlades; han har med egendomen öfvertagit företrädarens ersättningsskyldighet. Hvarken i ena eller andra hänseendet har det ansetts nödigt att upptaga någon bestämmelse i förslaget.
Den i andra stycket upptagna bestämmelsen är en enkel tillämpning af den grundsats, som uttalats i 2 §; då där stadgas, att den afträdande vid redovisning af egendomens afkastning äger räkna sig till godo produktionskostnaden för denna, är det uppenbarligen i sin ordning, att när afkastningen vid tiden för afträdet icke ännu fallit och i följd däraf den omedelbart kommer ägaren till godo, denne skall ersätta den för sagda afkastnings vinnande nedlagda kostnad, såsom för brukning
och utsäde. Med nämnda grundsats instämmer ock, att denna ersättning
