Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/262

Den här sidan har korrekturlästs
251

Emellertid har det beträffande samtliga de anspråk, hvarom här är fråga, synts olämpligt, om de skulle kunna under allt för lång tid hållas sväfvande. Någon annan begränsning i sådant hänseende finnes för närvarande icke än den allmänna preskriptionen; i fråga om ersättning för afkastning af egendomen torde denna föranleda därtill, att sådan icke kan utdömas för längre tid än tio år före stämningen i hufvudsaken. Detta är emellertid icke nog; i rättssäkerhetens intresse erfordras härutinnan särskilda preskriptionsbestämmelser, och sådana äro därför upptagna i förslaget. I fråga om anspråk, som i 2 eller 3 § afses, har preskriptionstiden, i öfverensstämmelse med hvad som enligt 2 kap. 41 § lagen om nyttjanderätt gäller beträffande anspråk på grund af arrendeaftal, bestämts till två år från det egendomen afträddes till rätte ägaren. För den, som efter klander mister egendomen och vill framställa anspråk på ersättning för derå nedlagda kostnader, har en så lång tid icke ansetts erforderlig, då han ju alltid har lätt att bestämma sina anspråk i sådant hänseende eller åtminstone afgöra, huruvida ett dylikt anspråk kan framställas eller icke. Då enligt 6 § säkerhetsrätt för sådan fordran tillkommer den till ersättning berättigade och det är af vikt, att en dylik tyst förmånsrätt icke besvärar egendomen under längre tid än som är alldeles nödvändigt, har preskriptionstiden här satts till nittio dagar efter det domen i klandertvisten vann laga kraft.

Andra stycket af förevarande paragraf öfverenstämmer med motsvarande bestämmelser i lagen om nyttjanderätt.


6 §.

Afträdarens säkerhet för ersättning.Att den, som i god tro nedlagt kostnader å annans egendom, den han haft i säkerhet för sin besittning, icke behöfver lämna egendomen ifrån sig utan att erhålla godtgörelse för den fordran, som i anledning däraf må tillkomma honom, är en grundsats, som, i och för sig naturlig och rättvis, i större eller mindre utsträckning vunnit erkännande inom de flesta rättssystem. I svensk lag finnas härom inga uttryckliga bestämmelser i fråga om fast egendom, men i praxis synes grundsatsen vara erkänd så till vida att när talan om klander eller återgång af köp bifalles, det ofta ålägges den tappande att afträda egendomen mot bekommande af ersättning för nödig och nyttig förbättring. Att på detta sätt äfven i fråga om fast egendom söka tillämpa den retentionsrätt, som i fråga om lös egendom