kostnad utgår ersättning endast till den, som i god tro nedlagt den, och för kostnad, som hvarken kan betecknas såsom nödig eller nyttig, utgår icke alls någon ersättning. Med denna begränsning, påkallad som den är af hänsyn till ägaren, gifver emellertid i vissa full rätten till ersättning åt den tappande parten mindre än hvad billigtvis bör tillkomma honom. Vid sidan af denna rätt till ersättning hör därför åt honom inrymmas rätt att borttaga hvad han påkostat, där icke detta är oskiljaktigt förenadt med fastigheten – såsom fallet är vid jordförbättring –, och sålunda göra sig detsamma till godo på annat sätt. Dock bör äfven härvid ägarens intresse så till vida beaktas att det icke tillåtes den, som skall afträda egendomen, att bortföra något dylikt föremål, därest ägaren är villig att i lösen därför utgifva det värdebelopp, den andre skulle genom dess frånskiljande åt sig bevara. På dessa grunder hvila de i 8 § meddelade bestämmelserna angående den tappandes rätt att från fastigheten skilja och bortföra vissa föremål.[1]
Sådan rätt tillkommer den, som mister egendomen, i alla de fall, då han å egendomen nedlagt en kostnad, som icke obetingadt och utan inskränkning ersättes honom, såvida därigenom frambragts ett föremål, som i och för sig är att hänföra till fastighetens tillbehör men kan från densamma afskiljas, såsom en byggnad, en viss anordning å en sådan eller dylikt. Huruvida kostnaden nedlagts i god eller ond tro, huruvida den är att hänföra till de nyttiga eller de öfverflödiga kostnadernas grupp, är likgiltigt. Endast när fråga är om nödig kostnad, kan en dylik rätt icke medgifvas; den skulle här ock sakna all praktisk betydelse, då det väl knappt lärer kunna inträffa, att det, som genom kostnaden åstadkommits, skulle, afskildt från fastigheten, äga högre värde än kostnadens belopp. Tilläfventyrs kunde af samma skäl det synas obehöfligt att medgifva ifrågavarande rätt i de fall, då ersättning för nyttig kostnad enligt 4 § skall utgå; ty i det stora flertalet sådana fall kommer denna ersättning att öfverstiga värdet af det påkostade, där det skall afskiljas och bortföras. Då emellertid möjligheten af ett motsatt förhållande icke är utesluten och för sådan händelse det skulle vara obilligt att ställa den, som i god tro nedlagt kostnaden och för densamma har ersättningsrätt enligt 4 §, sämre än den, som handlat i ond tro och därför är hänvisad till att förfara enligt 8 §, har i båda fallen rätt att bortföra det påkostade
medgifvits och sålunda åt den godtroende lämnats öppet att anlita hvilkendera
- ↑ Jfr angående gällande rätt K. Maj:ts dom den 30 dec. 1904 (N. J. A. s. 579).
